Amatörerna på Idol är TV4

På kvällens sändning av Idol var det förvisso si och så med artisternas kvalitet, men den verkliga floppen var själva TV-produktionen. Den var så dum och klantig att det kändes som om amatörer hade tagit över studion.

Musiken som ackompanjerade sångarna var rent bedrövlig. Det lät karaoke om alltihop. Jag såg inget band spela, så jag antar att det var förinspelad musik, rentav kopierad just från någon karaoke-CD. Om det verkligen var ett band som spelade bakom någon kuliss, då förstår jag varför de fick stå i skamvrån.

Det blev extra sorgligt när juryn då och då gjorde det klantiga misstaget att låta sitt omdöme om sångarna påverkas av den dåliga kompmusiken, som nog de tävlande har så gott som inga chanser att påverka.
Ofta hade det låtit betydligt bättre om de fått göra sina låtar a capella.

Lika illa var kameraarbetet. Dessa ständiga åkningar över en erbarmligt talanglös scenografi! Man fick knappt se artisterna i ansiktet, i alla fall aldrig länge nog för att bevittna hur de jobbade med sina låtar.

Det som ger publiken inlevelse är just att få se artisten hänge sig åt låten. Det var omöjligt med detta neurotiska kameraåkande. Inte ens Johan Palm, som de vet har charm så att det räcker och blir över, och som bjöd på ett härligt minspel, fick mer än en sekund här och där i kamera. Resten var svep över den blå scenografin.
Vad har Idol om närkontakten med de hoppfulla sångarna försvinner? Föga mer än hissmusik mellan reklamavbrotten.

Jag tycker inte att det dräller av sångtalanger i Idol, men de överträffar allihop vida de klantar som regisserar och producerar programmet.

Till artikeln

Idoljuryn medelålders

Så värst länge höll inte nya Idoljuryn. De liknar mer och mer den gamla - gnyr om tonsäkerhet, klagar så fort något sticker ut. Det ska vara slätstruket för att passa dem, men de skyller på att det krävs för att passa publiken.

Deras musiksmak visar sig också alltmer lik gamla juryns. Den är medelålders. Äldre låtar spyr de på, och ungdomlig yra förlöjligar de. Det ska helst vara gulliga och ofarliga popballader från sådär 1970 till 1990, framförda med smäktande skönsång och en lång slutton.

Johan Palm gjorde i kvällens program (med "You don't know what love is") något helt annat: elak rock på gränsen till punk, där han lät rösten fara runt precis som det målbrott han befinner sig mitt i. Orädd inlevelse, uppriktigt uttryck, verklig innerlighet. Som om det inte var en TV-tävling för att samla publik till reklamavbrotten. Som om det var en riktig konsert.
Det tålde inte juryn.

Johan är så ung och oputsad att det faktiskt kan bli en riktig idol av honom. Juryn letar nog mest efter en ny Rick Astley eller Celine Dion - och hur kul är det? Hur förlegat?
Har de aldrig sett skymten av Tokio Hotel?

Betänk vad för musik det egentligen är de själva har gjort sig skyldiga till.

Till artikeln