Johan Palm kan fortfarande bli mycket mer
Träffade Stefan Stenudd efter konserten och vi stod och pratade en hel del.
Det var jättekul att prata med honom. Härlig människa! Jag stod med min franska familj och jag fick höra Stefan prata franska vilket han gjorde perfekt! Kul, han har sina dolda talanger!
Detta är hans inlägg efter kvällen:
Jag såg första konserten på Johan Palms turné, i Malmö. Nu har jag sett den sista, på Gröna Lund i Stockholm. Utvecklingen är tydlig - och lovande. Men han är fortfarande bättre än han själv vågar tro. Nå, hellre det än motsatsen.
Premiären i Malmö skrev jag om här. Där var det en del orutinerade skavanker och ofärdigheter. Konserten på Gröna Lund var en helt annan sak.
Bandet är mycket mer tight, vilket är A och O i rock'n'roll. Det är också vad det mer och mer blir: ren rock, även de mest poppiga låtarna från skivan. Johan är säkrare och vågar leva ut mer, ta ut svängarna med större auktoritet och suga på föreställningens karameller.
Det börjar bli ett riktigt rockband.
De hade en del bus för sig. Johan gjorde entré i en gul kreation som bara en mor skulle kalla vacker. Efter första låten konstaterade han ungefär detsamma och tog den av sig. Det visade sig vara bökigare än det var tänkt, men hela grejen blev ändå en rolig kommentar till idolskapet och allt det där.
Vid ett annat tillfälle under konserten råkade Johan rycka loss mikrofonen från sladden, men kopplade kvickt ihop den igen - utan att missa mer än kanske en ton eller två. Proffsigt.
Det fick mig ändå att grunna på varför de har sladdar i stället för sladdlöst. Det har en poäng - vintage rock'n'roll, som när jag var ung. Då var varje konsert ett evinnerligt trasslande med sladdar, i synnerhet när sångare och gitarrister ville röra sig över scenen, vilket de inte kunde motstå.
Sammalunda med gossarna i Johan Palms band. De får hela tiden hålla uppsikt på sladdarna, och det håller dem vakna, ger en glimt av källarrock före TV-kändisskap och annat artificiellt utanverk. Rätt skönt.
De har inte haft så särdeles många spelningar på sin turné. Visserligen har utvecklingen gått fort, men det märks att de skulle få en förlösning om de haft sisådär 30 spelningar till. Gärna ett par per natt, som Beatles i Hamburg.
De flesta rockband har en sådan bakgrund med otaliga oavlönade spelningar på fritidsgårdar och lokala rockfester, där de själva fått släpa sin utrustning hit och dit. Ett sådant harvande är musikers gym och jogging, en uppvärmning som förbereder för framgångens exponering.
Johan Palm och hans band har inte riktigt samma kämpande bakgrund, även om man aldrig får tro att de kom ur ingenstans bara för att Johan blev känd genom TV. Såväl han som de andra har gjort några mil på det oglamorösa sättet i musikens värld.
Men de behöver kompensera de mil de gick miste om. Det gör man med ideliga livespelningar, men det är svårt när man redan är idoler. Då säger strategin att det ska hushållas med konserterna, så artisterna får ständigt kämpa mot ovanan.
Johan Palm och hans band har ändå klarat kampen ganska galant. Deras grepp om såväl konsert som publik var något helt annat än i Malmö för bara drygt två månader sedan. Och de visste hur deras låtar fungerade på publiken, så spelordningen kändes mycket mer befogad och förhöjande, som ett effektivt drama.
Bara en sådan sak som att extranummer var den lite banala Emma-Lee, som vore ett snöpligt slut på konserten, men sedan en innerlig final med Satellite, den starkaste och mest känslosamma låten på skivan. Och där lät de publiken sjunga låten till sitt slut, vilket blev ett vackert erkännande av det starka bandet mellan Johan Palms band och deras fans.
Det var också uppenbart i den långa, tålmodiga kön som efter konserten väntade på att få en kram och en autograf av Johan - samtidigt som såväl hans bror som de andra bandmedlemmarna med samma uthålliga förtjusning vänslades med fansen runtom.
Det har nog blivit så att signeringarna, fotograferingarna och kramarna efter konserterna är naturliga komplement till dem, ofrånkomliga i sin nödvändighet. De andas dröm och längtan, lika mycket som någon powerballad. Det är vackert.
Och Johan står kvar tills hela långa ringlande köns alla fans har fått sitt. Också vackert.
Trots all charm och skönhet i det ovanstående vore Johan Palm blott ännu en dagslända om detta vore allt. Men det finns mer att hoppas på. Det märktes under konserten att han fortfarande inte har modet att tänja ut effekterna så mycket som de förtjänar och han faktiskt förmår - fast han kanske inte tror det.
De stora artisterna vet att slösa på tid, rentav hejda den, när de har publiken i garotten. Johans band har börjat smaka på det - som i den utdragna frysta tystnaden när han sjungit "Stop!" i en låt - men om de vågar ännu mer på andra håll ska de märka att publiken går från förtjusning till extas.
De skulle klara det, bara de själva vågar tro - som i sagan.
Johan själv är kluven mellan ett ständigt vaket intellekt med tillhörande självdistans, och sin synnerligen intensiva förmåga till inlevelse. Han har därför en tendens att alltför tidigt retirera från inlevelse och patos, för att hans intellekt annars skulle förlöjliga honom. Men han bär den där våndan och svindeln som finns i varje stor artist, så han måste släppa taget och låta det ta över. Då sker mirakel.
Han är i färd med att skriva egna låtar. Måtte han då våga skriva dem från sitt eget inre, inte från någon föreställning om hur poplåtar borde vara och vad de borde handla om. Vågar han hämta dem ur sitt inre så kommer säkert hans fallenhet för inlevelse att ta över på konserterna och allt löser sig av sig självt.
Då blir han den där riktigt stora artisten jag och många andra hela tiden har anat i honom.
Andra tror att han just nu lever sina "fifteen minutes of fame", men släpper han loss så kommer den här perioden och hans nyliga medverkan i Idol att förblekna. Då blir han en artist som bara måste ha blivit idol, oavsett hur det gick till i början.
Något helt annat än det öde som drabbar de andra från TV-programmet.
Å andra sidan:
Samma kväll spelade Thåström på Malmöfestivalen. En kamrat skickade mig några MMS med glimtar från den makalösa konserten. Där är en artist som tagit betydligt fler och betydligt längre steg mot konstens existensberättigande och himmelska skärseld.
Fröjder, precis som olyckor, kommer aldrig ensamma - men det är frustrerande när de krockar.
Och ett litet PS: Skylten vid scen som annonserade Johan Palms konsert hade någon busat med. Några omkastade bokstäver. Jag tog förstås en bild på det också.
Stefan Stenudd - Intervjua en hjärna som aldrig vilar
DN är den stora draken, som ska göra på riktigt vad andra tidningar gör till häften. En intervju som de dessutom kallar Söndagsprofilen under avdelningen Livsstil borde därför vara gedigen, med ambitioner att gå på djupet och ge plats åt utvecklade tankar.
I stället är det samma blaj som alltid, med ytliga frågor som inte kan leda till annat än lika ytliga och korta svar.
Ändå är jag säker på att det finns massor av tankar som surrar runt i Johan Palms hjärna. Man märker att den aldrig vilar, varken när han uppträder eller på annat sätt rör sig i medialjuset. Mitt i popcirkusens alla spektakel blickar han omkring sig, observerar och begrundar.
Det är klart att det finns massor av intressanta tankar att vaska fram ur hans inre.
Journalister som inte upptäcker det är bundna av egna förutfattade meningar eller bara för slappa och slarviga. En intervju får liv genom följdfrågor, genom att fortsätta gräva. Det kräver att journalisten lyssnar på svaren, inte bara skuttar vidare till nästa fråga i anteckningsblocket.
DN, om någon tidning, borde begripa och förmå det.
Jag har skrivit en del om Johan Palm på den här bloggen. Han har vissa kvaliteter och särpräglade egenskaper som gör att jag tror han har mer att ge som artist de kommande åren än ens hans fans föreställer sig.
Det vore en fröjd att intervjua honom och försöka nå fram till hans konstnärsskaps kärna - och få en glimt av vad han själv egentligen tänker om cirkusen omkring honom.
Jag har tänkt att det vore intressant att komplettera min blogg med intervjuer, för att se hur det kan fungera i bloggsammanhang - någon annans åsikter i stället för bara mitt evinnerliga tyckande.
Så Johan, om du har lust att vara försökskanin - hör av dig. Lite tankeläsning. Men det finns risk att jag skryter om Bowiekonserter jag varit på - och en jag missade för att jag fegade ur.
Stefan Stenudd kommenterar Johans version av Hey Jude från Skansen
Stefan, såg du Johan på Allsång på Skansen?
Hans version av Hey Jude var helt underbar. Så otroligt kaxigt att välja en Beatles-låt och göra den till sin egen. Jag vill se mer sånt. Du måste bara se detta, det visades enbart på SVT Play direkt efter direktsändningen.
Stefan Stenudd sa...
Nina, inte vilken Beatleslåt som helst, utan deras allra största singelhit, om jag minns rätt. En härlig psalm, som Beatles gav ett utdraget och maffigt slut.
Johans version är så ledig att den flera gånger är på håret att falla ihop. Dessutom sjunger han med uppenbar likgiltighet för att hålla ton och sådant som det brukar påstås att han inte kan. Också det är härligt respektlöst.
Han är nog ute och dansar en del vad gäller sångtexten, som är knepig för att låten är lång och många fraser ganska lika varandra. I stället lyckas han krama ur sången dess saftiga gung och emotionella eftertryck.
Skön version, just genom sina brister och sitt inslag av kaos - egentligen med den anda som borde höra allsång till.
"Vän av ordning" torde protestera i högan sky. Några skulle säkert kalla Johans framförande hädiskt - men jag tror att Paul McCartney skulle ha kul åt det, och minnas sin ungdomstid på klubbarna i Reeperbahn.
Hare bland Johan Palms fans
Under signeringen som Johan Palm genomförde efter konserten i Malmö dök en hare upp på den slitna gräsmattan - fullständigt orädd, trots de många högljudda och ivriga fansen.
Haren satte maklig kurs rakt mot Johan Palms signeringsbord och stannade först någon meter därifrån, vid stängslet. Kanske den hade respekt för köordningen.
Märkligt orädd hare. De ska väl sky folkvimlet i stället för att uppsöka det? Uppenbarligen har Johan Palm alla möjliga hängivna fans.
Johan Palms turnépremiär var en hoppfull start
På själva nationaldagen hade Johan Palm turnépremiär i Malmö. Ett entusiastiskt ungt band ackompanjerade en något osäker och oroad Johan Palm, som ändå övertygade ju mer han blev varm i kläderna. Under turnén kommer den här gruppen säkert att göra ett alltmer gediget intryck.
Det var sol mellan molnen men ganska kyligt i skuggan, när bandet drog igång klockan fem på eftermiddagen i Malmö Folkets Park. På tok för lite natt för en rockkonsert. De avverkade raskt merdelen av låtarna på debutalbumet, som kom för bara några veckor sedan.
Detta var gjort på blott en halvtimme, inklusive extranumret.
Det var för kort. Folkparksspelningar brukar i och för sig inte vara särskilt långa. När jag var rockrecensent var snittet sådär 45 minuter, vilket förmodligen inte har ändrats sedan dess. Men 30 blev lite snöpligt.
Jag hade innerligt föredragit om de vågat dra ut ordentligt på några av låtarna, exempelvis den tunga och känslofyllda All the time in the world, som de tyvärr brände av lite väl tidigt i konserten. Den kom som sådär tredje eller fjärde låt, den plats som de flesta rutinerade band brukar ge åt sin monsterhit (så gjorde t.ex. Eagles med Hotel California på sin Malmökonsert nyligen).
Där borde de alltså snarast ha placerat singellåten Emma Lee.
De hade i och för sig sträckt ut den sköna balladen litegrann, men om de lagt den senare på konserten, rentav som slutlåt före extranumret, kunde de göra en tiominutersversion som hade frälst publiken.
Jag var också förvånad över att de inte gjorde någon enda cover. Enbart låtar från CD:n. Det blev lite enahanda, som om turnén inte vore mycket mer än reklam för skivan. Speciellt eftersom Johan blev känd genom sina innerliga covers i TV-programmet Idol vore det inte fel alls om han gjorde någon egensinnig cover även på turnén - en av låtarna han framförde i Idol, eller någon helt annan personlig favorit.
Band av jämnåriga
Men det fanns mycket annat som satt helt rätt. Framför allt bandet, som består av idel musiker nästan lika unga som Johan. Ofta brukar unga nykläckta stjärnor omges av gamla rutinerade studiomusiker, men det blir mestadels själlöst och alienerat.
Detta unga gäng begick en självklar syntes med Johan och den riktning han ville ge sångerna. Det märktes att de var överförtjusta att vara med på resan.
Rock, inte pop
Så här på turnépremiären satt förstås inte allt som tegelstenarna i en mur, men ändå var det förvånande solitt och övertygande. Entusiasmen ersatte med råge diverse fadäser. När de under turnéns fortsatta förlopp spelat ihop sig lite till kommer det att hänga ihop och ha en riktigt yster slagkraft. Och det kommer att bli tveklös rockmusik, vilket redan denna gång var uppenbart.
Johan har ett rockband, inte ett popband. Dit strävar också deras tolkning av låtarna. Det ska skramla och det ska vara eftertryck. Med detta för ögonen blåste de liv i varenda låt, alldeles oavsett hur jönsigt ett och annat parti av en och annan låt lät på skivan.
Henrik helgjuten
Här måste Henrik Palm, Johans bror, särskilt nämnas. Han hade en scennärvaro och en skön påflugenhet, som om han inte gjort annat i livet än stått på scen. Poserna, gitarrspelet, stödsången, gesterna - han slet med samma energi som förtjusning för att höja konserten så mycket det gick.
Jag kan förstå att Johan absolut ville ha honom med.
Det märktes också att Johan tog väldigt stöd i sin bror. När Henrik en kort stund satte sig borta vid trummorna dröjde det inte många sekunder innan Johan oroligt sneglade åt hans håll. Henrik är oumbärlig för att Johan ska mäkta denna gigantiska utmaning.
Johan hämtade sig
Johan själv var som sagt lite vag precis i början av konserten, men hämtade sig snabbt. Han sparade inte ett dugg på rösten, vilket annars vore en trygghet. Konserter tar på stämbanden, så en röst som inte har härdats i åratal kan plötsligt svika - och då står man där.
Men jag tror just att modet att sjunga ut är vad som ger rösten kraft och ork. Johan sjöng sannerligen ut, och klämde så gott han hann på toner och fraser.
Den snabba kavalkaden av låtar, bitvis nästan som en medley, gav honom inte särskilt mycket tid att suga på sångerna och knåda fram den emotionella förhöjning som han redan i Idol visade sig vara fena på.
Återigen en följd av den korta konserten. De bör nog sikta på att tänja ut den till sådär 45 minuter, för att den ska få allt liv den bär i sin potential.
Dock, de ögonblick Johan hade till sitt förfogande kunde han utnyttja, stundtals med bravur. Han visste var han skulle accentuera och var han behövde explodera, oavsett vad det månde göra med tonsäkerheten. En riktig rocksångare.
Han rör sig inte lika övertygande. Där ska han nog snegla på sin bror lite till. Fast Henrik inte är stjärnan kan han sturskt sträcka ut poser och gester som om han redan vore en legend.
Johan har det definitivt i sig. Han behöver nog bara komma loss lite till och låta överjaget ta rast under framträdandena. Släppa loss, som det heter. Våga vara ohämmad, ryckas med helt av de känslor han vill uttrycka i sångerna.
Sjunga från magen - inte framför allt tekniskt, utan i meningen att hämta sången djupt ifrån sitt inre. Det är bara på ytan som tvehågsenheten kommer och sätter upp hinder.
Jag har för mig att den berömda sångpedagogen Torsten Föllinger brukar insistera på att man ska hämta sången ända nere från skrevet. Han har mest undervisat klassiska sångare, men det idealet är perfekt för just rocksångare. Därifrån kommer den urkraft som kan överväldiga en hel arena.
Det fanns stunder under konserten när Johan hade dylik botten och genast slog kraften i hans artisteri till. Han är ivrig och läraktig, så han hittar nog dit under turnén. Då kommer han, i radarpar med brodern, att översvämma publiken.
Egnare låtar
Jag hoppas att de också ska våga skriva helt egna låtar, förmodligen helst och bäst i par. Vad de helt själva har att säga, och hur de vill uttrycka det musikaliskt, överträffar plättlätt vilka schlagerkompositörer som helst - även vad gäller kommersiellt genomslag.
Det finns en missuppfattning i musikbranschen om att musiker måste prestera hit efter hit, till varje pris. Men för fansen är det personlighet och ärlighet som gäller. Publiken vill möta människan Johan Palm och se hans eget inre välla ut till allmän beskådan. Om så sker blir låtarna klassiker även om de inte toppar singellistor.
Det är klart att några hittar också behövs, men de är farliga om de inte stämmer helt överens med artistens särart och utstrålning. De måste kännas äkta. Annars glöms artisten bort och det enda som fastnar hos publiken är diverse trallvänliga refränger, som ingen tar på allvar.
Johan vill och kan mer. Det märks ständigt på honom - under framträdanden, intervjuer, när han signerar skivor, eller vadhelst - att han är en ständigt reflekterande människa, en iakttagare och grunnare. Det vill vi få inblick i genom hans musik. Vad är det han ser, undrar och konstaterar?
Det bör hans musik utforska.
Jag vågar lova att om skivbolaget vågar släppa loss honom i den riktningen kommer de faktiskt att tjäna ännu mer pengar på honom. Och vad som är etter viktigare: han kommer att vara mer överens med sin artistiska gärning, och därmed bli än mer överväldigande.
Oändlig signering
Konserten hölls i Folket Park mitt i Malmö och den var gratis, så jag hade räknat med hur mycket publik som helst. Men det var det inte. Jag är dålig på att räkna sådana mängder, men det var fråga om hundratal snarare än tusental. Fast grässlänten framför scenen hade en begränsad yta var det gott om lediga fläckar på den.
Kanske var det en anledning till Johans inledande osäkerhet. Hade han hoppats på en större publik?
Men fansen fanns där. De stod tätt packade framför scenen och skrek och filmade med sina mobiler och kastade upp teddybjörnar och snask. Det var riktigt livat.
Och efter konserten, som var lite i kortaste laget för den katarsis som varje föreställning behöver åstadkomma, då skyndade alla fans att ställa sig i kö för att få T-shirts, CD-skivor, affischer och allt möjligt annat signerade av Johan.
Kön blev lång som Midgårdsormen.
Johan visade ett oändligt tålamod med den långa kön av fans. Han inte bara signerade allt vad han orkade, utan lät sig fotograferas med var och en, växla några glada ord, kommentera ditten och datten - och hela tiden se ut att trivas som fisken i vattnet. Inte pompöst alls, utan som om fansen var kompisar och det hela var en sommardag vid stranden.
När jag gick därifrån hade han hållit på med detta i en timma och inte tröttnat ett dugg. Imponerande.
Kommentarer til Stefan Stenudds inlägg "För lite Johan Palm"
Visste att jag kunde lita på att få en mer nyanserad recension av dej. Sen är vi inte överens i alla stycken men ...Häftigt att du också hör att han låter så kvävd på plattan. Johans artisteri ligger i hans sätt att skrika och brista vilket gör att det är där man hittar hans musikaliska själ. Håller med om att den som hittat på att han ska hålla tillbaks och sjunga vackert verkligen gjorde ett felval....Näväl Tack också för de finna orden i din kommentar vilka betyder extra när de kommer från en sån välskrivande människa som du själv....
den 21 maj 2009 14:33
Anonym sa...
Jag håller med om att Johans storhet ligger i den spruckna rösten och uttrycket och att det inte kommer fram så mycket som man kan önska på skivan. Ändå är det inte så dumt och ju mer man lyssnar desto mer Johan hör man.
Något jag personligen inte tycker om så mycket är att det är någon form av ljudmatta (elgitarrer?) under de flesta låtar som dränker Johans sång. Man kan också fundera på texterna. Passar de Johan? För det är nog som du säger att det är mycket viktigt för en artist att han eller hon kan förhålla sig personligt till dem för att lyckas förmedla känslor gång efter annan på konserter etc.
När det gäller Johans inflytande över plattan har jag ändå fått uppfattningen att han fått vara med och bestämma riktigt mycket. Det har han också sagt själv vid flera tillfällen. Jag har dessutom hittat lite intressant information om produktionen av plattan där en av låtskrivarna(?)menar att Johan har fått styra och ställa så till den milda grad att resultatet hade blivit bättre om han inte hade fått påverka så mycket. Här kommer en länk:
http://www.gylleneskor.se/blogg/eva-li/ ... -popcirkus
I övrigt - tack för en intressant och välskriven artikel! Och
visst gillar vi Johan!
Hälsningar
Diza
den 21 maj 2009 16:19
Anonym sa...
Ovanstående länk är felaktig. Här kommer den riktiga länken.
http://www.gylleneskor.se/blogg/eva-li/kort-gott-om-skivslaepp-tingeling-och-popcirkus
Hälsningar
Diza
den 21 maj 2009 16:27
Beatrice sa...
det är alltid lika intressant att läsa dina texter om johan. tack för ännu en grym text!
den 21 maj 2009 16:46
kanske är johan inte så "bra" som alla har förväntat sig han har trots allt valt alla låtar själv och vait med och skrivit på några det kommer nog ta några år innan han blir lika stor som t.e.x oasis som alla verkar tycka att han ska vara.
den 21 maj 2009 17:09
mycket bra artikel om johan palm.
fast jag är helt fel åldersgrupp har jag instinktiv förstått från ögonblicket han ställde sig inför idol juryn(som jag förresten tycker var helt inkompetent) att han är speciell.
han skiljer sig markant från resten.
han var annorlunda, personlig....ja, en blivande star.
jag hoppas innerligt att man låter honom utvecklas i lugnt och ro och att man låter honom framföra sina EGNA låtar och att man även låter honom framföra dem på SITT sätt....(.vilket förmodligen inte kommer att hända om inte han själv är otrolig stark och värnar om sin personliga integritet.)
han MÅSTE tillåtas att gå sin egen väg.
hälsningar
irene i solna
den 21 maj 2009 18:30
Tomas sa...
Johans publik har fastnat för hans annorlundahet. Den publiken är mer krävande och analyserande än den slölyssnande medelsvensson. Om man försöker följa den breda mittfåran och gör en platt platta med en artist som har sina speciella egenheter är risken att man inte tilltalar någon alls. Det är lika dumt som att tillverka en folk-ferarri.
den 21 maj 2009 18:42
Hej Stefan, det här var nog det bästa recensionen jag har läst eftersom du har skrivit om musiken och inte bara ytligheter, som nästan alla andra!
Ville även bara säga att Teenage Battlefield inte ens är Johans låt utan från början (?) är gjord av The Sounds. Inget viktigt men bara lite onödiga fakta ;)
den 21 maj 2009 19:59
Där ser man. Jag visste inte att Teenage battlefield var en låt av the Sounds. Nu har jag hört deras version och tycker egentligen att Johan gör den med mer umpf, om man säger så.
den 21 maj 2009 21:12
Tydligen har The Sounds framfört låten (som filmmusik) men den är inte skriven av dem. Den lär inte heller finnas på någon av deras plattor.
den 21 maj 2009 21:33
Kolla på den här, från signeringen idag, http://www.youtube.com/watch?v=C3pFq6KrRB8, man anar världsklass, inte många som har den pondusen och självsäkerheten som övertygar så här med bara sång och gitarr, jag kommer just nu på Johnny Cash, Tracy Chapman. Fortsätter han så här så finns det ingen övre gräns.
den 21 maj 2009 23:48
Kollade igen... visst skulle det där ha fungerat lika bra på Wembley arena?
den 21 maj 2009 23:59
Anonym 21:33, enligt Wikipedia är låten från den tyska filmen "Big girls don't cry" (Große Mädchen weinen nicht, 2002). Låten kallas också Bombs bombs away och är skriven av Niclas Frisk och Andreas Mattsson, en låtskrivarduo med diverse band bakom sig.
den 22 maj 2009 00:01
Tomas:Har också kollat youtubeklipp från idag. Det är de som får se Johan Palm live som kommer att dra det långa strået. Är också fascinerad av den självklarhet som finns hos Johan med bara en gitarr och brorsan.
den 22 maj 2009 00:06
Tomas, kul med en "unplugged"-version av Antidote där bröderna spelar ihop, vilket de verkar trivas utmärkt med.
Men ser inte Johan väldigt trött och sliten ut? Han skickas väl just nu runt på skivsigneringar, intervjuer och allt vad det är, utan hänsyn till hans hälsa eller chans till återhämtning.
Skivbolagen drar sig inte för att slita ut sina artister, som om de vore slavar, för att hinna tjäna alla pengar de bara kan.
Jag tycker också det hörs att låten är långt ifrån den starkaste på skivan.
den 22 maj 2009 00:11
Tack för en eftertänksam recension. Jag har själv köpt skivan och blev både besviken och lättad samtidigt, besviken då jag förväntade mig mer, men lättad då skivan är så pass bra att den sticker ut bland andra "Idol-skivor".
Tittade även på klippen från Södertälje igår och insåg att det är live man ska se Johan. Då ser man verkligen vad han kan vilket man inte gör på skivan.
Men som mamma med söner i samma ålder som Johan blev jag ledsen när jag såg hur trött han var, håller verkligen med dig, Stefan.
Jag tror att det kommer att gå bra för Johan i framtiden, det måste vara svårt för en 17-åring att stå emot ett stort skivbolag när drömmen att släppa en skiva går i uppfyllelse.
den 22 maj 2009 19:48
En annan länk där man även ser att Teenage battlefield är betydligt bättre live
http://www.youtube.com/watch?v=Rwsg-_bnIf8
den 22 maj 2009 19:53
hade jag varit hans pappa hade jag nog satt stopp för hela cirkusen, grabben utnyttjas ju hänsynslöst. Skall han förresten se lika blek och andrgyn ut efter sommaren?
den 22 maj 2009 20:04
Du skriver rätt långt Stefan 8jag också understundom) Winston Churshill skrev en gå i ett brev "ber om ursäkt för mitt långa brev, har inte haft tid att skriva kort" ;-)
den 22 maj 2009 20:06
Kicki med fler: När jag såg tv4 framträdandena så satt jag ock tänkte på en sak hela tiden och det var att Johan precis varit i New York, spelat in Babben mm. Nu när man kollar hans signeringsschema så är det inte vettigt, hur hinner han med och när ska han få vila.Och han verkar redan trött. Jag har en tonårskille och jag tror Johan väcker mammakänslan....Hoppas han inte bränns ut alldeles eller blir utnyttjad....Vad tror du, Stefan?
den 22 maj 2009 20:41
har bara skumläst lite nu i brist på tid, men det verkar lovande. Du verkar ju vara en av de få som kan uttrycka dig nästan hur du vill om Johan utan att fansen tar det som påhopp på honom. Jag själv till exempel som skriver recensioner på fritiden får skit såfort jag säger ett ont ord om Emma-Lee eller de andra sämre inslagen på albumen.
den 22 maj 2009 22:08
Jag är också orolig för Johans hälsa. Tokigt det här med signeringarna. Och snart drar turnén igång. Och han har ju tydligen anlag för migrän. Jag är mamma till en son i Johans ålder, så det är klart man oroar sig. Men oj, vad jag gillar Johan - han väcker så många känslor!
den 22 maj 2009 23:17
Kicki, jag tittade på videon med Teenage battlefield och känner ändå att dess verser med de låga tonerna är onaturliga för Johan. Han försöker krama ur låten, men den har inte så mycket i sig. Jag tror att han kommer att droppa den så fort han kan.
När jag var rockrecensent bevittnade jag hur skoningslöst skivbolagen sliter på sina artister, för att hinna krama pengar ur dem den korta tid de flesta artister har i rampljuset. Det är verkligen grymt.
Så ja, jag oroar mig för hur Johan ska orka. Det kan gå riktigt illa när man utsätts för sådan orimlig press.
den 23 maj 2009 02:11
Det blir mycket mer Johan när han kör låtarna live.
Johan och hans band var med i TV4:s Nyhetsmorgon 20/5 och framförde Emma-Lee och Teenage battlefield. Klipp från programmet finns på TV4:s hemsida.
Johan ska vara med i kvällens Babben&Co som sänds i Svt1 kl 20:00.
Du missar väl inte Johans turnépremiär i Malmö Folkets park den 6:e juni (fritt inträde).
/Hasse
den 23 maj 2009 11:19
Stefan Stenudd den 21 maj 2009
Johan Palms debut-CD har ett stort fel: det är för lite Johan Palm på den. Han sjunger förstås alla låtarna, men har inte skrivit någon av dem och får inte spela något instrument. Skivbolaget vågar inte låta honom, vilket är hänsynslöst - och ett stort misstag.
Skivbolaget Sony Music är förstås desperate så här i fildelningstider. De vill mjölka ur Johan Palm varenda krona de kan, och fort som sjutton, för det handlar om deras överlevnad.
Men de tänker helt fel. Det är Johan Palms personlighet och personliga anslag i musiken som gett honom så många fans. Därför är det vansinne att dölja honom bakom studiomusiker och professionella låtskrivare. De borde göra raka motsatsen - låta Johan själv komma till tydligt uttryck och lita på att hans fans tar det till sig.
Kanske tänker skivbolaget så här: Fansen kommer att köpa skivan hur den än låter, så de satsar på att utforma den för att så många andra människor som möjligt ska fastna. Men det är riskabelt. Sådant kan leda till att fansen ledsnar, och då har de ingenting kvar.
När man försöker göra musik som ska passa för alla så brukar det passa ingen.
Någon textsnutt
Av de tio låtarna på skivan har sex skrivits helt av andra personer - professionella låtskrivare som gör schlagers och pop åt vem som helst. I de återstående fyra låtarna anges Johan sist i en lista på tre eller fyra låtskrivare, vilket förmodligen betyder att han har fått ändra några ord i texten, knappast mer.
Så kan man inte skapa en genuin artist, utan bara på sin höjd en räcka hitlåtar - oftast inte ens det.
Men det handlar om pengar. Låtskrivandet ger STIM-pengar och andra inkomster som är oberoende av fildelning. Där ligger framtidens största rikedomar för musiker. Johan får bara vara med på en liten smula av den kakan.
Men för honom som artist är inte pengarna lika viktiga som vad han på konserter ska framföra igen och igen, med innerlig övertygelse och förtjusning. Det klarar han knappast med låtar som bara stuckits i handen på honom av branschfolk, även om han har fått välja några av dem.
Texten är vad alla sångare lutar sig emot och hämtar inspiration ur när de ska uppträda. Ju oftare man måste sjunga samma sång, desto viktigare är det. Därför får en sång liv blott om sångaren kan förhålla sig personligt, för att inte säga intimt, till sångtexten. Och därför kräver de flesta personliga sångare att få skriva sina egna texter.
Något gitarrackord
Samma problem gäller instrumenten som spelar på skivan. Idel studiomusiker, som känner föga för just Johan Palm. Själv har han bara fått klappa händer på tre låtar och spela några gitarrackord i slutet på två.
Det må vara smidigt och effektivt med rutinerade musiker i inspelningsstudion, men det berövar skivan karaktär. Studiomusiker låter förstås ungefär likadant vad de än spelar, medan artisterna själva ofta hanterar olika instrument tillräckligt väl för att med dessa förstärka det personliga anslaget.
Johan kommer dessutom att kräva att få spela en hel del gitarr på sina konserter, så då är det underligt att han inte får göra det på sin skiva.
Förmodligen kommer han att ta med sin storebror på turnéerna, så varför fick inte brorsan vara med på skivinspelningen?
Skivbolagen är och förblir de största hoten mot varje artist - för att de tänker så fel, så fel. Och de struntar blankt i artisternas önskemål och behov. För de stora bolagen är artisterna blott förbrukningsmaterial, besvärande omvägar till pengarna som de hellre hade varit utan.
Men hur låter skivan då?
När allt det ovanstående blivit sagt är det hög tid att prata om hur skivan låter. Förvånansvärt bra, trots allt. Fast den är tillkommen helt på branschens villkor ger den ett ganska spontant och friskt intryck.
Inte alls som en Idolplatta, om man säger så. Lite ruffigare och ledigare, en aning naknare. Några låtar är bara busenkel pop, medan andra är nästan drömska - och de flesta kan nog Johan blåsa ordentligt liv i på scen, när han själv styr mer över framförandet och framför allt kan släppa loss sin röst helt.
Någon idiot till producent har hindrat honom från att ta i med rösten, som om popmusik handlade om att sjunga rent och städat. Johan fattar eld när han skriker och låter rösten brista, och han gör det med sådant artisteri.
Så varför är hans sång närmast kvävd på skivan? Han behöver ju inte längre anpassa sig efter någon stelbent Idoljury.
Nej, den potential som gömmer sig i låtarna kommer att visa sig på konserterna, när Johan gör dem till sina så gott han bara kan.
Låtarna
Några låtar kommer då att växa sig riktigt stora, såsom den vackra balladen All the time in the world, som han faktiskt har varit med lite och skrivit. Jag kan redan höra hur smäktande och gripande den kommer att bli när den förmodligen avslutar hans konserter.
Där kan han visa hur mycket han förmår gjuta liv i musik och uttryck.
Det märks också att Emma Lee var ett självklart val som första singel. Den står ut med en glad spänst som sätter sig på hjärnan.
Däremot är Teenage battlefield ett farligt svagt öppningsspår. Melodin är ganska kul, lite tidig Bowie ungefär - men texten är bedrövlig. Det märks också att Johan sjunger den alienerat, utan att hitta in i den eller känna för orden:
"Love is danger and danger is fear, I fear that love can be near, cause it's a weekend" är näranog rent nonsens. Och värre blir det: "Out in the night, suburban boys feet are stomping, in discotheque lights, girls gather and kick drums are pumping".
Krystat, klumpigt och förvirrande. Som om en gammal gubbe skrev det när han från sitt fönster betraktade tonårslivet på stan en lördagskväll. Därför blir det ofrånkomligen svårt för en tonåring som Johan att blåsa liv i orden och känna dem meningsfulla. Det är helt enkelt inte hans perspektiv.
Come on är en bedrövligt slentrianmässig popdänga med alldeles för många toner i melodin, vilket tar död på dess rytm, och nästan bara floskler i texten. Det låter rätt kul på grund av produktionen och Johans tryck i rösten, men själva låten är ett bedrövligt hopkok, som försöker låta som alla andra upbeat-poplåtar som finns samtidigt.
Nästan exakt detsamma kan sägas om Danger danger, en smått neurotisk popdänga som försöker så mycket att det blir ganska larvigt, och en text som är rent nonsens med alltför många klichéer från här och där i populärkulturen.
"She's wanted, wanted for the web she's spun, so she runs, so wanted, suspect number one" heter det i refrängen. Suck.
Johan verkar dock ha kul med attacken i låten, som nästan blir lite rock. Och han tar i ovanligt mycket med rösten.
Antidote är skivans titelspår, men det är en eländig komposition. Versens melodi är förfärligt avig och onaturlig, refrängen är så seg att sången omöjligt kan lyfta. En rent klantig låt, både vad gäller melodi och text.
Dessutom är arrangemanget mossigt - något mitt emellan Melodifestival och Gyllene Tider.
Jag begriper inte varför de valt att döpa hela CD:n efter denna låt. Kanske bara för att det är ett kul ord?
Satellite, som kommer direkt efter, är ett betydligt starkare kort. Här finns Beatles-tongångar och en känsla av George Martin i arrangemangets framträdande stråkar. Maffigt. Skön som allsång också.
Melodin är smäktande och ledig, liksom självklar, och detta över såväl vers som refräng. Brittpop när den är som bäst. Man tänker på Oasis och på the Verves fantastiska hit Bittersweet symphony. Riktigt vackert, och Johans röst hittar in till sångens kärna, dess bultande hjärta.
Texten är inte så pjåkig den heller. En sorgesam ballad om misslyckad kärlek förstås, uttryckt med en enkelhet som biter: "Wish my feelings didn't take so long, wish I could've seen that I was wrong, miss so much of you I can't go on."
Det är bara ordet (och titeln) "Satellite" som jag har svårt för. Det leder mina tankar till Ted Gärdestads gamla schlagerlåt. Kunde de inte ha stoppat in t.ex. "Eiffel tower" i stället? Det hade också gjort texten begripligare. Eller "Ivory tower".
You're killing me är en överarbetad bagatell, ungefär som Come on och Danger danger, uppenbart skriven i ett försök att på artificiell väg ta fram en hitlåt, förgylld med diverse musikaliskt krimskrams och små stumpar från pophistoriens brokiga historia.
Sången saknar identitet, vilket gör den flåsigt desperat. Texten är samma nonsens. Johan kämpar för att ge det någon mening, men jag undrar om han har hjärtat i det. Förmodligen var han lättad när inspelningen av den var över.
More to her than meets the eye är ganska punkig både till musikaliskt arrangemang och text. En ganska skojig liten grej. Inte precis någon hit, men rätt munter och busig.
Let the dream begin låter väldigt melodifestival. Kanske är det en låt som inte klarade uttagningarna till den tjatiga tävlingen och i stället har dumpats på stackars Johan. Den hade passat bättre för en utpräglad schlagersångerska.
Melodin är enfaldigt och fantasilöst komponerad, arrangemanget är en karaktärslös ljudmatta och texten säger ingenting alls.
Det är tråkigt att denna låt har lagts sist. Någon producent tror mer på den än den förtjänar. Sista låten ska alltid vara den storslagna balladen eller någon annan låt som gör ett varaktigt intryck. Den sköna långa eftersmaken.
Men den här låten smakar lösgodis.
Johan kanske själv tror att låten är vacker, men när han har framfört den på några konserter kommer han nog att ändra mening. Det är en sådan låt som sångaren redan i första versraden intensivt längtar till slutet på.
Det hade varit ofantligt bättre om skivan avslutades med t.ex. All the time in the world, eller kanske Satellite om den fått heta något annat.
Nästa skiva
Johans debutplatta kommer säkert att sälja tillräckligt mycket för att han ska få göra en uppföljare. Och han kommer säkert att göra intryck i folkparkerna under sommaren, vilket ytterligare befäster honom som en artist med framtid.
Förhoppningsvis ska skivbolaget inte vara lika mycket kontrollfreaks när det är dags för andra skivan, så att Johan får breda ut sig själv mer över den.
Måtte han då också ha några helt egna låtar med - gärna allihop. En artist kommer så gott som ingenstans i längden utan eget material. Det har varit sant sedan Beatles.
Visst, man kan få en hit, till och med flera, men man lever bara så länge som låtarna gör det på hitlistorna - och man kan inte tränga särskilt djupt in i sina fans hjärtan.
Johan Palm har potential att tränga ända in, om han bara får chansen att försöka på sitt eget sätt.
Stefan Stenudd den 20 maj 2009
Johan Palms CD My Antidote släpps idag och det måste förstås tidningarna skriva om. Men snobbiga musikrecensenter vrider sig som masken på kroken. De vågar inte ta honom på allvar, av rädsla för att de därmed ska anses mindre seriösa själva.
I DN skriver Malena Rydell en recension som nästan bara ironiserar över att Johan (förmodligen i pressmaterialet) betonar att han varit med i skapelseprocessen. Hon skriver:
Om artister förut sade "Vi vill inte bli placerade i ett fack" heter det nu som hos Johan Palm: "Jag har varit involverad i allting!"
Märklig logik. Är Malena Rydell missnöjd med det? Ville hon hellre ha en nickedocka till artist?
Den korta recensionen (17 rader) hinner sedan inte säga mycket mer om själva skivan än att den är "ovanligt oklyschig".
Betyget är 3 av 5.
I Svenska Dagbladet skriver Kristin Lundell en ännu kortare recension - bara tio rader - som mest handlar om att han är en idol bland små tonåringar. Arrogant formulerat, som om det vore något fel. Betyget är 4 av 6, men själva texten säger varken bu eller bä.
I GP skriver Johan Lindqvist så beskt om Johan Palm att det ser ut som avundsjuka. Jantelagen i sin prydno. Att Johan Palms singel tog sig upp till förstaplatsen är skämmigt, hans glädje och energi står recensenten "upp i halsen", det trasiga jeansknäet är hyckleri och musiken menlös.
Andra ord om musiken på skivan är det inte plats för i den korta recensionen (tolv rader). Betyget är 2 av 5.
De tre recensionerna från de tre största morgontidningar är samstämmiga i sin korthet och sin ovilja att behandla musiken på skivan. I stället raljerar de över Johan Palms popularitet och entusiasm inför sin artistkarriär i vardande.
Även om nästan ingenting blir sagt om Johans skiva, avslöjar recensionerna desto mer om det sorgliga läget hos musikrecensenterna. De sitter fast i attityder så till den grad att de inte kan genomföra sitt uppdrag.
Märkligt nog har Aftonbladet ännu inte kommit med en recension, fast de skriver floder om Johan Palm. Inte heller Expressen och Sydsvenskan.
Jag gissar att de har bestämda dagar för sina skivrecensioner och inte kan frångå det. DN gör på samma sätt men har just onsdagar, kanske även Svenskan. Det är ett urbota dumt system, som om de inte kan tänka sig att skivor kan vara nyheter.
Dagstidningar borde skriva dagligen om det som händer, inte skjuta upp för någon ordnings skull.
Jag har själv inte skaffat skivan ännu, men ämnar göra det idag - som en liten födelsedagspresent till mig själv. Jag är mäkta nyfiken och ska försöka mig på en recension när jag har lyssnat igenom den.
Jag var rockrecensent på DN förr i tiden (se mer om det här) och inbillar mig att jag skötte jobbet betydligt bättre än de ovanstående exemplen. Vi får se om bloggens läsare håller med.
Kommentarer på Stefan Stenudds artikel om Johan Palms nya singel
Stefan Stenudd den 9 april 2009
Idolstjärnan Johan Palms första singel släpptes igår. Duglig brittpop, men långt ifrån allt vad jag förväntar mig av honom. Man kan dock inte döma honom efter ett singelsläpp - sådant styr skivbolaget över på alla sätt. Tyvärr.
Jag har letat förtvivlat på nätet efter vem eller vilka som har komponerat Johan Palms debutsingel Emma-Lee, utan att lyckas. Jag misstänker att det inte är han, i alla fall säkert inte bara han.
Är det någon som vet?
Min gissning är att låten helt och hållet har skrivits, arrangerats och producerats av "proffs" - gubbar som tror sig veta vad ungdomen vill ha.
Låten är så väldigt lagom. Inget som sticker ut, inget som avviker från popdängenormen. Så konventionellt tänker knappast en 17-åring som ännu inte drillats av branschens alla fördomar.
Det är en upptempolåt, vilket verkar vara vad som passar Johan Palm bäst. Annars brukar debuter vara smäktande ballader, för att de har lättast för att slå an hos en bred publik.
Melodin är sådär övertydligt allsångsmässig med alltför många fraser som börjar lågt för att sedan stiga kvickt på skalan, och därefter gå hit och dit på den ungefär som när en nybörjare klinkar piano med ett finger.
Låten är precis 3 minuter lång, det klassiska poplåtsformatet - samma som Melodifestivalens krav, om jag minns rätt.
Texten handlar om hur bra han mår för att han är kär i en tjej som heter Emma-Lee. Lyriken är hur banal och slät som helst. Här är refrängen, som tjatas om ett antal gånger för att låten ska sätta sig på lyssnarens hjärna:
I'm lost in Emma-Lee oh
I really like it but I'm losing control
Emma-Lee I'm scared
I kinda like it ‘cause I feel right at home
Oh Emma-Lee
Det enda originella är det udda namnet Emma-Lee, som förmodligen var Emily i någon tidigare version av låten. Men det finns redan många kända poplåtar om Emily, så ändringen gjordes säkert för att Johans låt skulle avvika från dem.
Här är en klassisk Emily-låt, See Emily play från 1967 av Pink Floyd:
Sådär 2 minuter in på Emma-Lee hörs en gnutta av Johans raspigt sköna rockröst som jag hade hoppats få höra mycket mer av. Det kommer förhoppningsvis på albumet, som släpps nästa månad.
Fast singeln är rätt likgiltig är jag långt ifrån att ge upp hoppet om Johan Palm. Det är en enkel matematik: ju mer han frigör sig från skivbolagets krav, desto bättre kommer han att bli.
PS: Jag tänkte att jag skulle leta upp CD-singeln i någon butik, för på den står det säkert vilka som har skrivit låten - men det är ont om skivbutiker numera. Inte ens på hela det nya "upplevelsecentret" Entré, det nya stora köpcentret i Malmö, gick den att hitta.
Inte undra på att skivbolaget framför allt lanserar singeln för betald nedladdning.
Stefan Stenudd den 9 april 2009
Det är inte bara Sydsvenskan som skriver fel. DN har fått för sig att Johan Palm heter Joakim. Det påpekas av kommentarer till artikeln - men dem har redaktionen inte brytt sig om att läsa.
Fel kan det bli, men det är lite extra pinsamt när det sker i rubriken. DN:s korta intervju med Johan efter en smått kaotisk videoinspelning på Stockholms gator har rubriken:
Hur känns det nu då, Joakim Palm?
Det är också avslöjande att rubriken inte har rättats, fast det har påpekats i två av de tre läsarkommentarerna. Uppenbarligen bryr sig inte redaktionen om att läsa dem.
Det håller inte. En tidning för framtiden ska inte vara så fisförnäm att den ignorerar läsarkommentarerna. Då blir det snabbt omvänt - att läsarna ignorerar vad tidningen skriver. Med rätta.
Gammelmedia har fortfarande inte lärt sig hur det nya medialandskapet ser ut.
Stefan Stenudd den 25 mars 2009
När Kevin Borg vann senaste Idol spådde jag att vi snart skulle se honom på Finlandsfärjorna. Jag har nu blivit sannspådd. Under påsken uppträder han på Silja Lines färja Galaxy. Rätt man på rätt plats.
Kevin Borg vann en lätt förutsedd seger i senaste Idol, där jag enbart fascinerades av Johan Palm, som åkte ut några veckor före finalen.
Kevin är säkert rar och allt det där, men han är en schlagersångare, en röst som lånar ut sig till vadhelst men inte har någon egen essens.
Jag vet inte ens om Kevin har släppt någon skiva ännu. Vem bryr sig? Den består knappast av annat än popdängor skrivna av schlagerfabriker, där Kevin pliktskyldigt försöker fylla dem med energi och därmed sälja dem till en publik som inte har någon egen musiksmak.
På färjan kommer han säkert att sjunga låtar från skivan, men framför allt hitlåtar han sjöng på vägen genom Idol. "Känd från TV", som det heter.
Till artikeln
Stefan Stenudd den 19 februari 2009
Jag är tråd på Johan Palms forum
Jag har blivit tråd på forumet på Johan Palms hemsida. Väldigt smickrande, såväl att ha blivit det som alla de berömmande orden där. Men jag kan inte ta åt mig all äran - inspirationen var det Johan Palm som gav mig.
Jag har skrivit några inlägg om Johan Palm på min blogg. Här är allihop.
Det som fått mest beröm är det jag skrev om Johan Palms avskedssång i Idol: End of the road.
Den texten skrev jag för att jag blev så förbannad på alla som påstod att Johan inte kan sjunga - och det gjorde såväl en del rabiata hatare på internet som själva Idoljuryn.
Jag gick igenom hans framförande för att visa hur innerligt, skickligt och konstnärligt avancerat han gjorde sångnumret - om man lyssnar så att säga med öppna öron.
Jag har i och för sig varit rockkritiker på DN ett antal år, även om det är länge sedan, så jag har vanan inne. Men jag tycker att så lyhört måste man lyssna innan man sätter sig till doms. Och då kan man inte annat än märka att Johan Palm är särdeles begåvad, trots sin ringa ålder.
Nå, det har jag ju redan sagt i tidigare inlägg, så här vill jag bara tacka för de många vänliga orden från Johan-fans såväl i kommentarer till mina blogginlägg som på Johan Palms eget forum. Tack!
Och jag är lika nyfiken som alla ni andra på hans skiva...
Läs även andra bloggares åsikter om Johan Palm
Stefan Stenudd
Stefan Stenudd den 1 februari 2009
Johan Palm är snart på skiva - och åter i var mans mun
Det var tyst ett litet tag om Johan Palm, men nu går det undan: Han har just fått skivkontrakt, kommer med en CD under våren och i sommar ska han turnera. Det är många som är nyfikna - och jag är definitivt en av dem. Han har sådan integritet, trots sin unga ålder.
Integritet är en förutsättning för ett intressant artisteri. Branschen är full av dumma bossar som tror att de vet precis hur det måste vara, och få artister står emot. Därmed blir de snart bleka kopior av alla andra bleka kopior av popartist-arketypen.
Johan Palm dök upp i den gångna höstens Idol, där han från början blev en frisk fläkt. Spontan, naturlig och med en uppenbar konstnärlig intuition. Hela Idol kom att handla om honom - alla som älskade honom och alla som hatade honom. Även när han åkte ur programmet fortsatte det i hög grad att handla om honom, och TV-publiken fortsatte att prisa och fördöma honom, som om Idol inte hade några andra deltagare.
Det är ett av de viktigaste tecknen på ett verkligt Idolämne: uppmärksamhet på gott och ont.
Vi vet hur branschen fungerar. Skivbolagsbossar insisterar på en repertoar som ska vara så bred och inställsam att ingen orkar bry sig. Stylister gör att artisterna förlorar personlighet, som om de förvandlats till vaxmodeller. Kändisskapet slipar bort naturligheten, och ivern till framgång gör artisterna till flåshurtiga neurotiker.
Johan verkar ha en naturlig motståndskraft mot sådant, men det kan ändå hända att branschen inte nöjer sig förrän den har knäckt och knådat om honom efter dess urbota ideal.
Vi får hålla tummarna för att han står emot.
Hittills ser det förvånande bra ut. Johan ska skriva egna låtar till skivan och söker sig mot brittpop, vilket är alldeles rätt för honom. Han får "vara med och bestämma" låtar för skivan, vilket är åtminstone någorlunda hoppfullt - om skivbolaget kan hålla det löftet och inte tvingar på honom schlagertjafs och dylikt.
Intervjun i Aftonbladet visar på samma humoristiska spontanitet och oräddhet som vi minns från hans tid i Idol. "Jag hoppas att skivan tas emot som ett mästerverk", säger han - uppenbart retsam mot alla som påstår att han inte kan sjunga, eller något annat heller för den delen.
Skivbolaget Sony BMG satsar rejält på Johan Palm. De har startat en hemsida, gett honom ett förskott, till och med fixat en lägenhet i Stockholm åt honom. Det är en klok investering. Han kan bli väldigt stor - framför allt om han kan lämna tonåren utan att bli för gubbig (något som verkar ha drabbat Darin).
Första skivan blir säkert spännande. Min gissning är att den kommer att överraska med ett oväntat moget konstnärligt uttryck och en skicklig hantering av rösten. Även utan de tekniska knep som en modern skivstudio besitter kommer han att prestera en sång som både biter och träffar toner säkrare än hans belackare någonsin kan tänka sig.
Det skulle förvåna mig om han inte förvånar oss alla. Och snart åter är i var mans mun.
Upplagd av Stefan Stenudd kl. 21:01
Stefan Stenudd
Stefan Stenudd den 29 november 2008
I TV400:s Eftersnack fick Johan Palm sjunga en sista sång i Idol, av produktionen förvald och samma för alla som väljs bort. Han framförde den utan något försnack - och han gjorde det med nerv och eftertryck som ingen annan deltagare skulle mäkta. En strålande sorti.
Missa inte den korta men gripande prestationen, som finns på TV4:s hemsida: Johan Palms avskedssång. De som ser den och fortfarande hävdar att Johan inte kan sjunga är helt enkelt döva på båda öronen.
Jag häpnar över hur han finns i varje ton och stavelse av sången, hur han kramar känslor ur den som knappt ens dess kompositör trodde den kunde bära.
Sången är en förkortad version av Boys II Men:s End of the road från 1993, som egentligen handlar om en man som förlorat sin käresta och inte kan acceptera det. Lite stalker, sådär. Rätt kul som avskedslåt ändå - men Johan begrep att återvända till sångens besatta innehåll i sin tolkning.
Lyssna till detaljerna, som visar hans fantastiska fallenhet för musikens uttryck.
Johan började med att blott konstatera: "Jag ska sjunga en låt, tror jag", vilket bara det är skönt artisteri. Inget pretentiöst avskedstal. En sångare uttrycker sina känslor genom sång, förstås.
Sedan kommer ett härligt charmigt "Alright" innan sången börjar. Lika naturligt som om han aldrig gjort annat än stått på en scen.
Den första textraden, "We belong together", gör han med ett mjukt anslag, som en lätt uppvärmning, hinner med en gest mot sina kamrater bakom honom och ett melankoliskt leende som kommenterar paradoxen i det han just har sagt. Det visar tydligt hur medveten han är om texten, vilket är något som de flesta Idoldeltagare brister i.
Redan i slutet på nästa rad, "and you know that I'm right", blir det allvar. Han betonar "right" med en smått självgod utdragenhet, som berättar att nu pratar han om sina känslor, minsann, och bjuder in publiken till att smaka på dem.
Nästa rad ökar intensiteten exponentiellt: "How could you love me and leave me and never say goodbye?" Lyssna på den laddade betoningen av "how", "love" och "leave", som understryker och förstärker just den vånda sången förmedlar. Vid "goodbye" väller smärtan fram, rösten spricker - vilket alltså i allra högsta grad är avsiktligt, och inte alls en följd av målbrottet.
Sammalunda med nästa rad, som fördjupar lidandet och demonstrerar det, likt spikar slås in i en kista - precis som den försmådde älskaren visar upp sitt sår för att kräva sympati: "When I can't sleep at night without holding you tight" och den brännande plågan ökar rakt igenom nästa rad: "Girl, each time I try I just break down and cry". Vid "cry" är det ett skrik som får fladdra i tonarterna så att det skär i själen på varje lyssnare, och samtidigt går han ner på knä.
Det låter som om han sjunger "reach down and cry" i stället för "break down and cry", vilket är en intressant avvikelse. Han gräver inom sig för att hitta till gråten, och han når ner genom att också sätta sig. "Reach" är faktiskt lyriskt intressantare än originalets "break", som egentligen föreslår ett avbrott, ett avslut. Men Johan vill mer, vill gå djupare in i upplevelsen.
"Pain in my head, oh I'd rather be dead" är nästa rad, som han framför sittande på knä, nu med ångesten och den stora tomheten i ögonen och rösten. Det låter som han sjunger "tears" i stället för "pain", vilket åter är en personlig och djupt poetisk ändring, förmodligen helt spontant. "Tears in my head" är en mer fascinerande och talande bild än "pain in my head", som bara låter Ipren. Tårar i huvudet är sorgens hemvist, bedrövelsens källa.
Ordet "dead" uttalar han matt, liksom uppgivet, såsom döden i stället för döendet, vilket är mitt i prick för texten. Så låter den som önskar sig död för att slippa lidandet.
Därför är det helt följdriktigt att Johan under nästa fras reser sig igen, och sjunger med matt stämma, som om livskraften redan lämnat honom: "spinning around and around".
Åter är han så lyhörd för texten att han vrider sig runt mot sina kamrater på scenen - dessutom precis som de ska till att sjunga refrängen tillsammans med honom. Perfekt timing, och ändå så naturligt och synbart spontant!
Så har han på det generösaste sätt bjudit in sina kamrater till kören, berett plats på scenen för dem och öppnat dörren till publiken åt dem. Hans lilla drama har landat i gemenskapen, som precis då tar ton och får bli hans och publikens tröst. Lika generöst som skickligt.
Refrängens första rad, "Although we've come to the end of the road", sjunger Johan i kör med de övriga Idoldeltagarna, utan att sticka ut från dem. Han ställer sig jämte dem och anpassar rösten så att den inte sticker ut. Därmed förvandlar han sången från balladen över en sviken kärlek till en vänskapens lovsång.
Han ändrar i sångtexten igen, för att betona detta: I stället för "Still I can't let you go" sjunger han "Still I can't let you guys go". Kamraterna. Hur vaket är inte det?
Nästa rad, "It's unnatural, you belong to me, I belong to you", mal på i gemenskapen, men när det sista viktiga ordet "you" kommer, då trycker Johan fram all kärlek ur djupet av sig själv, för att ge det lilla ordet all sin inneboende mening. "You" kan vara såväl singularis som pluralis, så han brer ut det över sina Idolkamrater, fansen, hela publiken, hela TV-produktionsapparaten, hela sin erfarenhet under månaderna med Idol.
Detta mäktiga, svidande, brinnande "you" får stå för allt han upplevt under hösten, det goda med det onda. Alltihop och allihop. Det är ett stort "you" och han sparar inte på sig själv för att visa det.
Med detta "you" har han åter klivit fram på scenen, fast han fysiskt står kvar bland sina kamrater. Det är åter han själv som talar direkt från sitt innersta till alla som lyssnar.
I nästa rad, reprisen av "Come to the end of the road", framgår det allt tydligare att nu är det ett solo igen, fast de andra sjunger detsamma. Han tar sig självklart och oemotståndligt till förgrunden, fast de övriga tre ideligen har påståtts vara så mycket bättre sångare. De skulle inte ha en chans att skugga honom nu, om de så försökte.
Redan när han sjunger "come" är han ett fyrverkeri, som pockar så intensivt med sin inbjudan att alla i publiken måste känna det som att de sugs in i hans bröst. Vid "end" hörs hur han förstår allt det ödesmättade i detta ord och ändå bejakar det. Han förstår också att betona "of" för att alla ska lystra till vilket slut det är, och därmed gör han det verkligare, mer akut och angeläget.
Vid "road" klämmer han fram ännu mycket mer känslor ur sitt djupa inre, fast det borde vara tömt vid detta lag - men här sker det. I detta "end of the road" har han tömt sig, givit publiken allt, framfört allt han behövde få ur sig.
Stormen mojnar med följande rader, "Still I can't let you go, It's unnatural, you belong to me, I belong to you", som bara bekräftar att allt redan är sagt. Han landar i en svävande falsetton åter sammansmält med de andra sångarna, och sänker huvudet med ett sorgset uttryck, som vore det vid en dödsbädd - hans egen eller en kärestas. Kärlek gör ont och livet är hårt, men det kan inte kringgås.
Han har inte bara sjungit denna bistra verklighet, utan samtidigt levat den.
Det är mästerligt artisteri, fullständigt överväldigande. Från en 16-årig Mjölbybo som för bara några månader sedan inte visste annat än sin gitarr och mysiga mumlande sångstunder med brorsan.
Han hade vuxit förbi Idol redan innan han skickade sin lilla videosnutt till dess hemsida i våras. Måtte vi få mer av honom!
Till artikeln
Stefan Stenudd den 29 november 2008
Det var gospeltema i Idol men knappast gospelmusik som framfördes. Den enda som var det minsta trogen temat var Robin, som sjöng lite Jesus och klämde fram lite religiös resonans. Annars var det samma pop som vanligt.
Carola var veckans gäst. Hon bjöd väldigt generöst på sig, speciellt i sin coaching av deltagarna. De fragment vi fick se av hennes stunder med dem visade att hon gav mer än de förstod att ta emot. Och hon uppehöll sig mest vid det som de brister mest i: den fysiska närvaron och inlevelsen.
Men när de uppträdde var det bara skärvor av hennes läxor som de tagit till sig - eller förmådde uttrycka.
Carola var också kul med hur hon bakom inlindade vänligheter ändå antydde vad hon egentligen tyckte om varje prestation - och hon var inte alls så duperad som övriga jurymedlemmar. Jag fick intrycket att hon egentligen bara godkände Robins prestationer - med all rätt, eftersom han var den enda som höll sig någorlunda till ämnet.
Även när det var dags för hennes framträdande tillsammans med Idoldeltagarna bjöd hon bussigt på scenplatsen, men de var inte mogna att ta för sig. Carola nödgades fylla i alla luckor, för det var ingen av de fyra tävlande som förmådde stiga fram.
Där blev skillnaden mellan idol på låtsas och på riktigt uppenbar.
Jag har sett Carola en del genom åren, förstås. Det har vi allihop. Ibland är hon svår att stå ut med, som när hon mal fram en bombastisk schlager för Eurovisionstävlingen, men andra stunder kan hon vara riktigt gripande - och alltid gediget helhjärtad. Bäst är hon just i gospel - riktig gospel.
Min finaste stund med Carola var när hon gjorde soundcheck inför ett framträdande på Stortorget i Malmö här om året. Hon skulle egentligen bara markera låtarna för att kolla av att allt satt på plats, men så märkte hon hur skönt det var att framföra dem utan prestationskrav, utan det där eftertrycket, utan bara segla med i sångernas och tonernas eget lilla rus. Så hon fortsatte och fortsatte, med allt mer lust och förtjusning, och ändå utan att lägga på något överdrivet krut.
Det blev en strålande och samtidigt skönt vardaglig stund med en av våra skickligaste sångerskor. Jag var den enda publiken. Hon körde igenom hela repertoaren, fast det verkligen inte behövdes för soundcheck - bara för att hon till sin förvåning kom på hur underbart det faktiskt är med musik.
Nå, det var i verkligheten. Där hör TV-programmet Idol inte hemma. I TV-rutan blev det i stället en hel del krystade moment när deltagarna försökte låtsas som att de hade kontakt med musikens livsnödvändighet, fast de egentligen var fullt upptagna av en tävling.
Kevin var som vanligt perfekt trimmad för TV-programmet, vilket må leda till seger men är bleka döden för en artist. Hur ska han kunna överträffa detta korttida glitter när han redan har sålt sin själ "på nöjets estrader", som Nils Ferlin diktade? Och Michael Jackson mäktade han knappast fylla ens med en skärv av den magnifika artistens innerlighet. Det blev blott ett matt plagiat.
Alice sjöng helt utan själ. Jag förstår faktiskt inte alls dem som röstar på henne. Förmodligen är de sådana som föredrar snabbmakaroner. Robin har jag nämnt ovan. Hans insats var den djärvaste och mest trogna temat. All heder.
Johan Palm var helt malplacerad i gospeltemat, även i dess förfuskning, vilket alla kunde gissa på förhand. Ändå gjorde han en helt acceptabel insats - och det var tveklöst hans hantering av uppgiften som jag var mest nyfiken på.
Han ska vara djupt tacksam för att han åkte ut. Johan har börjat falla i fällan att konformera sig efter Idolkonceptet, som är ren idioti och en fruktansvärd återvändsgränd. De senaste veckorna har det varit tydligt att han började ge efter för trycket och försökte modellera om sig till Idolartist. Det ska han absolut inte göra.
Utan honom blir de återstående veckorna av Idol så blaha att jag tvivlar på att jag lockas att skriva om dem, eller alls se dem. Nu är bara konventionerna kvar. Men för Johans skull kan jag bara säga: grattis till utvisningen. Nu kan du göra precis som du vill, för det är också vad du borde.
Till artikeln
Stefan Stenudd den 23 november 2008
Johan Palm, den yngste deltagaren, har blivit hackkyckling i årets Idol. Juryn, diverse utröstade deltagare, pressen och en väldig massa ilskna kommentarer på internet målar upp honom som rena Antikrist. Det är inte första gången i Idol.
Kommer ni ihåg Jens? Han var med i Idol 2005 och hängde kvar vecka efter vecka, fast juryn klagade på att han inte kunde sjunga och internet gick hett i kampanjer såväl för som emot honom. Han var 16 år och det sades att han bara fick röster för att en massa unga tjejer tyckte att han var söt.
Känns det igen?
År 2005 hade inte YouTube kommit igång, så det är tunt med Jens där - men han har sin egen hemsida och har faktiskt alldeles nyss släppt en ny singel. Inte så pjåkig. Kanske ska han titta fram ur skuggorna rätt vad det är, denna gång av egen kraft.
Våren 2007 hade American Idol en deltagare som hette Sanjaya Malakar. Han var 17 år och hängde kvar flera veckor, trots att juryn klagade på att han inte kunde sjunga och internet gick hett i kampanjer såväl för som emot honom. Det sades att han bara fick röster för att en massa unga tjejer tyckte att han var söt.
Sanjaya dräller det av på YouTube. Här är en av sångerna han framförde i American Idol, Waiting on the world to change:
Varje gång en av ovanstående tonårsgrabbar har mobbats i TV-programmet har det skapat vågor i media och rabiata toner från alla möjliga håll, som om det vore något riktigt viktigt. Men TV-programmen har varje gång vunnit en större publik än de annars skulle ha fångat.
Det har blivit ett slags drama inuti Idols vanliga drama, och det har varje gång visat sig vara större och mer engagerande än tävlingen i sin helhet.
Jag vet inte i vilken grad TV4 medverkar till att skapa dessa stormar i vattenglaset, men de är märkligt lika till sin utformning och det är alldeles säkert att det genererar både tittarsiffror och röster.
Det är ett alldeles förfärligt sätt att behandla tonåringar som för första gången hamnar i massmedia. Att "branschen är sådan" är sannerligen ingen ursäkt. Dessa grymma spektakel gör hela Idol-jippot alltför likt gladiatorspelen i gamla Rom.
Till artikeln
Stefan Stenudd den 21 november 2008
Det ska villigt erkännas - i flera veckor har jag räknat med att Kevin Borg vinner
Idol. Han är så himla lagom. Det enda som står i vägen är att han visserligen bor i Norrland, som några andra Idolvinnare, men är invandrad dit. De svenska rösterna vid Idolfinalen brukar vara mäkta konservativa.
Jag ska lika villigt erkänna att den artist som fascinerar mig mest är Johan Palm. Han är den enda av dem med riktiga idolkvaliteter - utanför schlagertävlingar och allehanda lättviktiga underhållningsprogram i TV. Det har redan bevisat sig i de många passionerade fans han fått - men framför allt i hans kompromisslösa originalitet och karaktär.
Han har en tydlig identitet och ett tydligt musikaliskt ideal - som är långt ifrån de vanliga utslätade Idolsångarna, och därför gör att han inte har en chans att vinna.
I alla branscher inom populärkulturen - musik, film, TV, böcker osv. - pågår ständiga försök att förutsäga genomslagskraften hos olika artister. Ingen lyckas. Det är och förblir ett mysterium, och varje teori blir genast så full av undantag att den är meningslös.
Ändå fortsätter nöjesbranschens alla styrande att både teoretisera och hysa överdriven tilltro till sina teorier.
Vinnaren i TV-programmet Idol blir sällan en riktig idol, det har visat sig genom säsongerna. Så fort de förlorar exponeringen i TV och andra massmedia faller de platt som pannkakor. Man måste komma ihåg att Idol är reality-TV mer än ett musikprogram. Vi följer några människoöden under hösten, och sedan är vi klara med det. Våra idoler skaffar vi på helt annat vis, och ställer helt andra krav på.
Nå, hur ska man då gissa om utgången av Idol? Jag tror att en viktig faktor att hålla i minnet är denna: För varje deltagare som röstas ut - vilka andra deltagare röstar den personens fans helst på?
Jag tror till exempel att Lars fans hellre röstar på Johan än på Kevin, eftersom de förmodligen uppskattar avvikare, sådana som inte bara sockersött ställer upp på Idol-konceptet. Samma med dem som röstade på rockrösten Robin E (fast han förstörde det till en del genom att gny över att åka ut före Johan).
Därför kan vi redan nu ana att Johan ligger illa till. Samtliga övriga fyra är ju konventionella och väldigt följsamma med Idols slätstrukna ideal. För varje gång en av dem åker ut kommer dess fans röster att gå till de andra återstående tävlande, och då knappast till Johan. Han kan på sin höjd klara sig en vecka till.
Oddsen är sämst för Robin B, att döma av spelbolagen med mera. Han hade nog redan varit ute om inte juryn varje gång prisat honom så ihärdigt. Juryns inflytande är inte ringa, speciellt när det gäller konventionella artister, eftersom deras fans tenderar att följa juryns synpunkter - för att visa att de själva "tänker rätt".
De avvikande artisternas fans, däremot, kan juryn inte påverka ett dugg - just eftersom dessa fans är förtjusta i avvikelser från Idol-konceptet och juryn alltid tar detta koncept i försvar, och utgår från det i sina bedömningar.
Alltså kan Robin B möjligen klara sig kvar om han får massor av beröm från juryn - annars är det säkert han som åker ikväll. Klarar han sig kvar är det nog Johan som försvinner. Jag garderar med Alice. Hennes position är inte alls lika stark som Kevins och Annas, så får hon dålig kritik av juryn är det risk att hennes röster i stället går till de andra konventionella deltagarna - knappast till Johan.
Därför säger matematiken att de som kommer att hänga löst är Johan och Robin, eller Johan och Alice. I förstnämnda fall ryker nog Robin, i andra fallet Johan.
Men jag behöver göra en reservation till: Skulle juryn mot sin vana prisa Johan för hans insatser, framför allt om de säger att han sjunger bra - då kommer han nog att få en del röster från de jurytrogna och slipper hänga löst.
Med ett fortsatt starkt jurystöd skulle han till och med kunna gå till final, men bara då.
Det är nog vad Idol-programmets ledning helst önskar sig. Johan är uppenbarligen den som gjort störst intryck på allmänheten och skapat mest mediaförtjusning. När han åker ut kommer tittarsiffrorna att minska drastiskt - framför allt hos den yngre publiken, som det är angelägnast för Idol att fånga, både av reklamskäl och för att programmet ska ha någon framtid.
Jag är säker på att programledningen till och med skulle ta till fusk för att få behålla Johan - om de bara vågade. Men jag tror inte att de vågar, i alla fall inte mer än med hur de lägger upp regin och annat vid sändningarna.
Någon kanske undrar varför jag i det ovanstående inte har vägt in musikalisk prestation ett dugg? Det är för att Idol inte handlar om sång, vad juryn än säger. Det är reality-TV, där tittarna röstar efter sympatier och antipatier, efter vad som förväntas av dem eller tvärt däremot. Sångprestationerna kommer sist på listan för att de helt enkelt inte är centrala i programmet - de är bara ursäkter för att hålla dramat igång.
Vilka skulle jag helst se i final? Utan tvekan Johan och Lars. Det hade varit riktigt kul. Nu går inte det längre, så då blir önskedrömmen Johan och Anna, om hon bara kan strunta i schlagertjafset och sjunga naket ända in i själen - som hon gjorde under uttagningarna.
Men det blir nog Anna och Kevin, med sistnämnda som segrare och sedan en sorgligt kort karriär som landar på en Finlandsbåts lilla scen.
Till artikeln
Stefan Stenudd den 31 oktober 2008
Schlager och Idol - same same...
I Idols schlageromgång gjorde Lars en parodi på hela grejen genom att parodiera den schlagersångare som ursprungligen gjorde hans låt (Claes-Göran Hederström: "Det börjar verka kärlek banne mig", från 1968). Det var en utmärkt väg ut ur det enkla faktum att Lars hatar schlager och har all rätt till det.
Men en parodi på schlager i Idol är tautologisk: Idol som programform är föga mer än en parodi på Melodifestivalen.
Ändå lyckades han få Idoljuryns Laila Bagge att tända snett - fast hon redan i början på programmet hade markerat att schlager sannerligen inte är hennes grej. Hon slapp sjunga, så hur kunde hon klandra en som "nödd och tvungen" gjorde det bästa av situationen?
Idol är ett skämt, en fredagsunderhållningsgrej. Laila blev sur som om någon hade hädat, som om det vore i en kyrka.
Lars har integritet, som varje riktig artist. Heder!
Annars var det Kevin som lyckades ojämförligt bäst. Han sjöng "Lyssna till ditt hjärta" med hela hjärtat, och lyckades på något märkligt sätt få schlagern att låta som en riktig sång. Han klämde fram en upplevelse ur det där liket, som man klämmer fram det sista ur kaviartuben under en desperat frukost.
Johan Palm var i vanlig ordning glänsande, mer än juryn eller Aftonbladets Martin Söderström någonsin kan fatta. Bara låtvalet var genialt. Magnus Ugglas "Johnny Rocker" från 1979, som på den tiden var Ugglas sätt att så att säga göra en Lars. Uggla kom på sista plats, vilket vid den tiden var det allra mest hedervärda.
Johans version var lika respektlöst frodig som Ugglas original, och en precis lika hedervärd hantering av situationen.
Kul att Idol alltmer blottlägger konflikten mellan det cyniska produktionsteamet och artisterna. Det dramat är mycket mer spännande än själva tävlingen om en förstaplats som snarast är en säker grav för en artist.
Till artikeln
Stefan Stenudd den 24 oktober 2008
Jag borde för en gångs skull stå över att skriva om Idol, men den där lilla rackaren Johan Palm gör det omöjligt. Han överraskar varje gång med att vara mer än man kunde begära.
Den här gången gjorde han en rent kusligt intensiv version av Abbas "The winner takes it all", där han ogenerat lät sin målbrottsröst spricka i de utdragna tonerna, och därmed fyllde sången med så mycket smärta och vånda att den lyfte långt över vad Björn och Benny kunde ha anat när de skrev den.
Juryn muttrade bara något om målbrott, och närmast gnydde på att han har så många fans. Var det inte en idol de skulle leta upp?
Det underligaste är att varken juryn eller alla dessa massmediatyckare känner igen idolämnet ens när det på Johans oefterhärmliga vis slår dem i ansiktet. Hans egenheter stör deras konformistiska principer för hur Idol-idoler ska vara: skönsjungande figurer som inte retar någon alls. Sömnpiller, med andra ord.
Man kan inte vara allas idol. Artister som är älskade är också hatade. Och de måste våga riskera det, om de alls ska få någon att lyfta på ögonbrynen. Johan verkar helt införstådd med det, fast han är så ung och bara sjungit i Mjölby eller vad det var.
Och se hans mod: En gång hade han glasögon, nu hade han rött nagellack. Ungdomlig uppnosighet och respektlöshet. Han har karisma som en ung Bowie och Johnny Rottens attack i sitt sätt att kasta sig över låtarna.
Vad mer kan man begära?
Det allra sömnigaste skivbolag skulle kunna göra stjärna av honom, eftersom han redan har gjort det själv. Men frågan är om de begriper det. De letar väl fortfarande efter en ny Carola. Gubbigheten styr på skivbolagen, precis som på TV4.
Till artikeln
M. Eriksson/A. Hicklin/L. Eriksson/J. Palm
Recorded, Mixed & Produced by Peter Mansson
Vocals recorded by Mårten Eriksson
Vänlig hälsning
Annki
Annki, stort tack för uppgifterna!
Jag hittade Mårten och Lena Eriksson på Wikipedia:
Mårten Eriksson
En låtskrivarduo. Hicklin kan vara någon amerikan som kanske har gjort den engelska texten?
Vad Johan Palm har bidragit med är svårt att gissa.
Vad Beatles de låter, Pink Floyd! Tralliga. Jag tycker inte att jag känner igen låten i den kostymen (distade gitarrer på slutet låter bekant, dock...) Har de inte gjort den utan så mycket pling och plong?
Mårten och Lina Eriksson, schlagerkompositörer (This Moment, I lägornas sken) har väl gjort en schlagerliknande grund som därefter fått en brittisk touch av Ashley Hicklin, vilken skriver låtar åt idolartister, han nämner Johan Palm här: http://www.lcm.ac.uk/news/leeds-college-of-music-ashley-hicklin-pop-idol.htm
Jo, det jag skulle säga, en riktig könlös approach, inte Pete Doherty direkt.
Jag gillar låten, men jag hade också hoppats på mer riv, klös och spruckna Johantoner och kanske en något mindre infantil text. Men det är en singel, avsedd att locka mainstreamlyssnare att köpa albumet - som jag hoppas kommer att innehålla mer äkta Johan Palm.
Tomas, stort tack för dina insiktsfulla upplysningar.
Ashley Hicklin skriver på sin hemsida att singeln torde sälja platinum, vilket vore lite väl bråttom att påstå om inte de svenska skivbolagen hade sänkt kraven för platinum så att det inte längre är så märvärdigt.
Hicklin nämner paret Eriksson som skrivarpartners, men inte Johan Palm själv, så vi vet fortfarande inte vad Johan har tillåtits att bidra med.
Vi får se vad Johans album kommer att innehålla. Förhoppningsvis mer genuint Johan-material.
Ulrika, jag kunde inte uttrycka det bättre själv :)
Lite off Topic möjligen, är det bara jag som tycker grabben ser ut son en flicka? Jag trodde faktiskt det var en tjej när jag kastade en snabb blick, sedan hoppdae jag till när jag såg namnet Joakim, eller Jacob, vad han nu hette.
"Johan"! Förlåt!
Robsten, man kan absolut säga att Johan Palm har ett androgynt utseende - varken utpräglat manligt eller utpräglat kvinnligt.
Det är hur vanligt som helst i ungdomskultur. Se t.ex. den tidige David Bowie eller emo. Minst lika vanligt i konsthistorien.