Pop Första tanken när jag lyssnar på My antidote: "Det låter inte så dåligt i alla fall."

Johan Palms debutplatta är rejält mer påkostad och genomarbetad än de flesta andra som kommit ut från Idolfabriken. Han står stabilt i sina trasiga jeans och kommer ut som ett extra snällt Sugarplum fairy. Det är precis lika slätstruket som det ska vara, men tack vare material från bland annat Niclas Frisk, uppvuxen i Mora, och Andreas Mattsson klarar han lätt marginalen för godkänt.

Men bra blir det bara bitvis (som på All the time in the world). Och efter att den första lättnaden lagt sig återstår sex trista låtar.

FAKTA

Titel: Johan Palm

Artist/Grupp: Johan Palm

Betyg: * * * 

Är det jag som blir äldre, eller blir pophoppen från Idol-skolan bara yngre och yngre? Nästan ett halvår har gått sedan Idol avslutades med tonårsflickornas egen idol Johan Palm på fjärde plats. Debutalbumet har föregåtts av förväntan, kanske med tanke på de etablerade låtskrivare som tillsammans med Johan Palm själv ligger bakom lyriken, och stora ord. Den blonda 17-åringen till stjärna säger sig ha skapat en "perfekt mix av brittpop och punk". Resultatet? Det är okej. Det alternativa sound som Johan Palm lyfter fram i ord, lyser med sin frånvaro i musiken. Låtarna är poppiga och radiovänliga - likt Disneyfenomenet Jonas Brothers - men varken repetitiva eller intetsägande. Tvärtom: Johan Palm har åstadkommit en rad ganska olika, svängiga melodier. En hit är medryckande Emma-Lee, More To Her Than Meets the Eye uppvisar i verserna Green Day-anda och Antidote är en finstämd poplåt med elektroniska inslag. Variationen, kvalitén och Johan Palms - trots allt, eller kanske just för att skenet bedrar - mogna röst samverkar för att ge debutalbumet My Antidote klart godkänt.

Matilda Källén

Johan Palm ville göra sin rockskiva. Han har pratat om att låta som Pete Doherty, rocka loss som tidig Oasis eller åtminstone få ha lite raspighet i hösten. Men det vill uppenbarligen inte skivbolaget och de har vunnit den kampen. På sin debut gör Johan Palm Rix FM-pop, perfekt för reklamradion. Bara på några få spår ("Danger Danger" och "Satellite" är kanon och garanterade sommarplågor!) tillåts rösten låta lika desperat som den ibland kunde göra i "Idol" i höstas och som vi älskade. Och jag misstänker att det inte riktigt var det Johan Palm ville göra. Men han är uppenbarligen för värdefull som artist att marknadsföra till unga flickor och det är absolut inte något fel med det. Men när Johan har mer att säga till om så måste han få göra den skiva han borde ha gjort.

MIKAEL FORSELL



GD Nöje

IDOLROCK

Det har inte gått speciellt lång tid sedan vi såg Johan Palm i "Idol". Trots det verkar hans röst på bara några få månader ha åldrats några klädsamma år. Visst är det en fördel för produktionen, men med tanke på den stundande sommarturnén där det förmodligen är tänkt att Johan ska sjunga live, kanske man inte borde slipat ner hans karaktäristiska målbrottsröst så hårt. Musiken landar nånstans mellan Noice och Suede under den sena och dåliga perioden. Med tanke på att låtskrivare som Mattsson/Frisk och Mattias Edlund bidragit, kunde man väntat sig ett bättre resultat än detta. Johan Palms fans kommer dock inte bry sig det minsta om det.

JOHANNA KARLSSON

Skivor. Jag hade inte blivit mer förvånad om jag så vaknat med huvudet fastspikat i golvet. Den blonde Mjölby-valpens debut är tillsammans med Amanda Jenssens "Killing my darlings" den bästa platta jag hört av en "Idol"-stämplad artist. Fjärran från den sedvanliga mixen av andefattiga r'n'b-ballader och omotiverade stilbyten har Johan Palm, med stöd av dryga dussinet låtskrivare, tillåtits odla något som liknar en egen musikalisk personlighet.

Driven, refrängstark powerpop med brittisk touch, så som den lät när artisten gick i blöjor, är huvudsaken. Inga konstigheter och hitvarningslampan blinkar frekvent albumet igenom. Öppningen "Teenage battlefield", signerad Niclas Frisk och Andreas Mattsson, fäster som ett Hubba Bubba under skosulan. Nästan lika självhäftande är "Come on", som efter en trevande inledning exploderar i en uppmanande, Håkan Hellströmsk refräng.

Allt är inte guld - en lam ballad och ett par rätt styltiga Stereophonics-pastischer drar ner helhetsintrycket. Men det mesta tyder på att Johan Palm kan räkna med en idoltillvaro även efter att han har blivit könsmogen.

Johan Palm: My antidote, betyg: 3

Magnus Ransheim

Kevin Borg vann "Idol" men man får nog säga att 17-årige Johan Palm vann publikens hjärtan. Tjejer grät när de såg honom, en del svimmade. De blir nog väldigt nöjda nu när debutalbumet kommer och faktiskt, det är oväntat bra. Det är glatt, poppigt, punkigt, hårt, mjukt - allt på samma gång. "All The Time In The World" är ett av de bästa spåren, den betydligt lugnare "Satellite" är bra på ett helt annat sätt och också värd att nämna.

Det är mycket möjligt att fler än 14-åriga tjejer kommer söka sig till Stadsfesten när Johan spelar där om en dryg månad.
Elisabeth Eriksson

Det har släppts några album idag och så har det meddelats att Alice Svensson släpper eget. Vi har bl.a. Jonathan Fagerlund som släpper albumet "Welcome to my world", Johan Palm som släpper "My Antidote" och Grotesco som släpper "Tingeling". Inget av albumen har fått något jättebra mottagande och man undrar varför?

Jag tänker inte tjata om Johan Palm som killen från Idol utan tycker det börjar bli dags att bedöma honom utanför det forumet.

Liksom jag tyckte debutsingeln "Emma-Lee" var för tillrättalagd för Johan Palm kändes först hela albumet lika platt. Men det är lätt att avfärda en skiva på första lyssningen, när den tycks mala på i samma stil utan egentligen våga visa känslor, innan man inser att man måste vidga perspektivet. Ju längre man kommer i genomlyssningen desto mer växer Johan Palm fram och efter ett par varv och med tanken att man sätter honom på en scen och låter honom sjunga utan krav på att låta bra blir materialet riktigt bra.

Så måste man komma ihåg att han är 17 år och med det också ska få låta så. De långsammare spåren är riktigt lätta att tycka om, som t.ex. "All the time in the world" - jag kan verkligen se flickorna drömma sig bort till den. Samtidigt som Johan Palm verkligen växer när han får ta i lite som i "You´re killing me" eller "More to her than meets the eye".

Men man måste tyvärr tänka sig bort från studioinspelningarna för att verkligen uppskatta skivan. Jag saknar lite av Johans ironi och självdistans i låtarna som nu känns påklistrat seriösa. Jag citerar Corren: "Ambitionerna rimmar inte med paketeringen, det blir tralligt, lättlyssnat och harmlöst" - tills man föreställer sig Johan Palm live framför sin publik.

Men Johan Palms skivdebut får 2,8 i genomsnitt av kritikerna. Det verkar finnas en viss rädsla att våga skriva upp en rufsig 17-åring som vill bli legend men som i nuläget inte är mer än en kommersiell produkt. Att han själv varit med i skapandeprocessen skrivs istället som om det endast var tomma ord och en trend bland unga musiker idag. Lite löjligt.

Eva Linde

GYLLENESKOR

Foto: Marc Femenia

Johan Palm, Idol-deltagare, släpper sitt debutalbum i veckan.

May 20, 2009 by Kulturbloggen

Johan Palm, 17-åringen som gjorde succé hos flickorna då han var med i Idol. Alla som sett Idol minns väl hysteriska flickor som skrek så fort de såg honom.
Det är egentligen synd om Johan att utsättas för det.
Nya skivan får bra kritik, nästan lite överraskande. Han har i intervjuer hävdat att även om han inte skrivit låtarna har han varit med och påverkat. Låtarna har skrivits av ett axplock ur svenska låtskrivareliten som Niclas Frisk, Andreas Mattson, Peter Kvint och Linda Sundblad.

Tja, det är rakt på poprock och något mer rockigt än de mer smöriga andra idolerna. Jag förmodar att det är en skiva som kommer att sälja bland tonårstjejer i stora upplagor.

Släpps: 20/5 2009

Skivbolag: Epic/Sony Music

Artist: Johan Palm

NÖJESGUIDEN

Skivor - Pop

My antidote

Johan Palm

Publicerad: 20 maj 2009, 01.00. Senast ändrad: 20 maj 2009, 09.02

Han säger att han ska bli en legend och att hans debut kommer att ge honom en äldre publik. 17-åriga Johan Palm, den blondtuffsigt späde rockkillen från Idol, har rätt i att låtarna, som skrivits av bland andra Niclas Frisk och Andreas Mattson, inte är skräddarsydda för hans yngsta publik. Snarare är det klassisk pop som tagit intryck av sin samtid. Gitarren i Come on ekar av Broder Daniel medan You're killing me osar av Oasis. Detta kommer dock inte att hindra fötter i storlek 35 från att studsa med under Palms viktigaste uppdrag: att återlansera tonårsidolen i ett Sverige där fjortonåringar samlas framför Allsång på Skansen-scenen för att skandera att de älskar Anders Lundin.

Kristin Lundell

FAKTA

JOHAN PALM
My antidote
Epic/Sony
Betyg: 2/5

Synthslingan som inleder Teenage battlefield, första låten på Idol-Johan Palms debutskiva, får mig direkt att tänka på några som var tonåringar för 30 år sedan: Noice. Över huvud taget har 17-åriga Johan Palm en del gemensamt med Noice frontfigur Hasse Carlsson: samma kaxighet, samma målbrottsröst, samma androgyna och omedelbara charm.
Men när Noice var uppkäftiga och punkiga har Johan Palm, oavsett vad han säger, hamnat i Idol-slipningsmaskineriet. Trots god låtskrivarhjälp från Niclas Frisk, Andreas Mattsson och Linda Sundblad blir det ofarlig och platt radiorock, om än med vissa Suede-influenser.

Helena Söderlundh

Johan Palm, "My antidote", (Sony).

POP. Johan Palms pappa lyssnade på Suede på 90-talet. Han måste dansa indiedans av glädje över att Popsicle och Atomic Swings frontfigurer skrivit låtar till sonens debutplatta. Lille Palms ryckiga dans och rufsiga barr lyser rakt igenom radiohitproduktionen på ett alldeles bedårande sätt. Tänk vad 17-åringen skulle uträtta om texterna var på svenska.

Annah Björk