Gustavsberg är orten som har gett världen toalettstolar och rockbandet Noice, och den som vill kan göra sig lustig över vilken slags musik Noice stod för: sannerligen utgör de inte klenoden i den svenska rockhistorien. Jag tror att de dessutom är skyldiga till att en hel generation svenska glin stavade det engelska ordet för oväsen fel, för vad hjälpte det att engelskläraren rättade till 'noise' när vi hade sett hur det skulle stavas. 17 mars 1980 framträdde de i Måndagsbörsen på svt, och då började jag dyrka Noice, och det gjorde jag i flera veckor, men deras musik har fallit i obönhörlig glömska, och är så gott som utraderad ur vårt kollektiva medvetande.

I vanliga fall brukar en känd person anlita en spökskrivare, men i boken om Noice, Bedårande barn av sin tid, står författarnamnet David Bogerius, medan en brasklapp upplyser att boken har skrivits i samarbete med Peo Thyrén, primus motor för bandet, och en man som förstås tycker att det är orättvist hur negligerade Noice har blivit, eftersom de skapade stor musik - en åsikt som delas av några andra som kommer till tals här - och Thyrén har ägnat en stor del av de snart trettio åren som har gått åt att i intervjuer berätta för allt mer lomhörda öron bandets historia, och här gör han det alltså utkavlad till en behändig volym på dryga 300 sidor. Spökskrivaren, Bogerius, offentliggörs.

Det gjordes en omröstning i Expressen i början av 80-talet: Noice eller Gyllene Tider. Skillnaden med den famösa omröstningen som i Sverige gjordes på 50-talet, Tommy eller Elvis, var att det på 80-talet blev en rättvis vinnare (i Sverige sågs Tommy Steele som en större artist än Elvis Presley), för med knapp marginal vann Gyllene Tider, och säga vad man vill om deras musik, den har fortsatt attrahera, medan Noice alltså reducerats till en fotnot i Halmstadsbandets saga.

Sagan om Noice fick inget lyckligt slut: två av medlemmarna skulle dö i sviterna av långvarigt drogmissbruk, inom ett knappt år på 00-talet, och att läsa berättelsen är som att ta del av en lite väl osannolik roman, där de slår igenom medan sångaren går i högstadiet (en rolig beskrivning av vad som finns i deras loge: kajalpennor, Novalucol och Hasse Carlssons mattebok för högstadiet). Att det inte blivit filmatisering, med Johan Palm i huvudrollen som sångaren, är fullkomligt obegripligt ... (Om någon potentiell regissör läser detta: varför inte göra det som en stumfilm då?)

Några roliga anekdoter, som att trummisen Robert Klasen inte vågade färga håret till skivomslaget till första LP:n "Tonårsdrömmar" av rädsla för sin pappa, blandas med den typiska upp- och nedgångshistorien, och dess förutsägbara inslag av interna meningsskiljaktigheter och byte av bandmedlemmar. Roligast av allt är alla faksimiler som finns med, som visar ett band som var lika charmfullt oskuldsfulla som de var drivna mot framgången: när de svarar på läsarfrågor i en kvällstidning sommaren 1980, och på frågan om de sminkar sig privat också - "Bara när vi mönstrar till militärtjänstgöring" och vilket rakvatten de använder - "Vi behöver inte raka oss än", och visst - sångaren hade inte fyllt sjutton år när han gjorde sin sista spelning med bandet.

Tyvärr är boken skrivit på ett bedrövligt språk - så pass dåligt faktiskt att man nästan ler lite hånfullt när en passus kritiserar nivån på bandets sångtexter: där kastas tegelstenar i glashus, minsann! Lyckligtvis består hans insats mest i att återge in verbatim olika medskyldigas berättelser, och även om deras muntliga språk lämnar en del i övrigt att önska är det inte riktigt lika dåligt som hans skriftliga språk.