Ni vet när man har kokat kaffe och låtit kannan stå där ett bra tag? Bryggaren har inte gett ifrån sig ett ljud på fem minuter och så bestämmer man sig till slut för att hälla upp en kopp. DÅ, sekunden efter att man tagit loss kannan, DÅ bestämmer sig maskinen för att puttra till lite grann göra sig av med tre heliga jävla droppar heligt jävla kaffe - ner på den varma plattan, SFWOISH! (så låter det), helt till spillo. Man blir bara så deprimerad.

Det är i första hand inte jag, utan sådana trauman och hemska erfarenheter, hämtade direkt ur min verklighet, som skriver mina fantastiska låttexter. Som kontrast till den sorgsna lyriken kan ni vänta er jävligt jätteglada indie-gitarrer och hetsig tamburin. Det är ju hur crazy som helst och har gjorts miljoner gånger innan. Allt blir asbra!

Bara för att jag är en sådan nörd gör jag också en massa (oftast deppig) låtsasprogressiv skit med obekväma men fullt möjliga ackordkombinationer som förhoppningsvis kommer få alla som inte är jazzfanatiker att skruva på sig. Jag är själv ingen jazzfanatiker.

Äh, jag skämtar och överdriver lite. Dessa två ytterligheter gäller bara hälften av vad jag skriver. I allmänhet blir mitt kommande material lite mer ostämt och rockigt, delvis gladare och delvis mörkare än My Antidote. Det är så det ser ut nu i alla fall. Håll till godo!