Johans svar på kommentarer i näst sista inlägget i hans blogg
"Johan imh4ever<3"
17 oktober 2009, kl 00:03
Alltså. Till skillnad från alla andra håller jag inte med om att vi bara accepterar vad som helst. Vi är inte sådana. Vi har inte tid, Johan.
Av någon anledning har jag på senare tid (det senaste året, ungefär) varit precis sådär som du beskriver. BLABLABLA. Jag tänkte försöka skriva som alla andra fina fans som kommenterar.
Nej, men seriöst. Bortsett från att jag inte alls bor i någon skithåla känner jag igen mig rätt väl. Även fast jag inte bor i någon skithåla är det fortfarande jättesvårt att hinna med alla sina vänner.
VAR FAN TAR ALL TID VÄGEN?
För att vara ärlig tycker jag att du är så nedrans söt. Och fy så förolämpande det måste kännas. Men så är det. Hur lyckas du ge intrycket av att vara så liten och söt och tyck-synd-om-mig-aktig?
Jag vill veta. För jag har en tendens att uppfattas PRECIS LIKADANT och jag vill skaka av mig det. Det är dålig karma.
Till skillnad från mig är du rätt självgod. Det är bra. Därför borde du inte ha några problem. Men skaffa lite självdisciplin!
Du får ingenting gjort för att du, samtidigt som du vet att det är fel, på något vis tycker att det är lite coolt, och därför kan du inte bara släppa det.
Jag känner, i princip, likadant.
Och jag hatar mig själv. Jag äcklas av mig själv och ser ner på mig själv. Nedvärderar mig själv.
Egentligen är du nog samma sak. "Du är samma sak!" :rolleyes:
Skillnaden är att du har mycket mer självdistans. Eller nåt.
Seriöst? Jag kan inte skriva puttinuttiga kommentarer som alla andra fans. För jag är inget jävla fan! Jag känner mig onaturlig i den här rollen. Den passar mig inte alls, jag försöker utnyttja det, liksom, men det känns ju inte bra alls.
Däremot vet jag att du kan. Och det är det som är viktigt.
Jag tror på dig, för att jag TYCKER OM DIG. Även fast jag inte känner dig. För att du är så jävla ologisk man kan bli. Det gillar vi. För det gör dig intressant. Och sådant här är så himla... skönt att läsa. Nästan. För det får en (mig) att förstå lite bättre hur fan du tänker.
Och.
Du tänker mycket mer som jag än vad jag trodde.
Oh well.
Nu låter jag precis som de andra fansen! JAG LYCKADES!! WOOOHO.
Men seriöst. Det är faktiskt bara att göra saker. Inte låtsas göra dem, utan göra dem. Inte intala sig att göra dem. BARA GÖRA.
EGENTLIGEN är det inte så svårt.
Förresten. Istället för att spela WoW eller chatta med folk (som i och för sig är väldigt trevliga att chatta med, och så vidare... Man behöver socialt umgänge, och eftersom du inte får något riktigt socialt umgänge söker du dig till den älskade cybervärlden, och det är också coolt, men GÖR DINA PLIKTER FÖRST. Deal? "Nej?!") -tankestreck- gå och lägg dig! Eller gör NÅGOT.
För man tappar bort sig.
Sen måste man bara komma tillbaka igen. Och det är sjukt svårt.
I själva verket säger jag åt dig att göra saker som jag själv försöker göra, men inte lyckas göra. Det känns säkert väldigt bra.
FÖRRESTEN.
Jag är alldeles bombsäker på att det här är alldeles för ointressant och ickegivande för att läsa. Men.
Grejen är den att jag egentligen skriver minst lika mycket för mig själv. Så det gör inget.
The key is to DO THINGS. Så enkelt är det.
Även fast det kan vara jävligt svårt ibland. Man behöver peppas och man behöver en mening med livet. Har du en mening med livet?
Filosofi är givande, samtidigt som det är icke-givande. Men ibland måste man nog bara släppa det. Seriöst.
Det blir alldeles för djupt, man kommer ingenstans (jo, längre ner). ALLA SER vad som händer. Alla ser att man mår dåligt. VARFÖR I HELVETE mår man dåligt då? Man har ingen anledning! Man mår bara inte bra.
Jag blir så sjukt irriterad på mig själv. Hela tiden.
Till exempel för att jag skriver det här totalt onödiga nu.
Personlighetsförändring borde ske. Men samtidigt inte, för rädsla och sånt. Och folk tycker väl om mig som man är? Så tänker man. Men gör de verkligen det? EGENTLIGEN? Tycker folket om mig? TYCKER DE OM MIG?
Så behöver inte du tänka. Och där är vi olika.
Du borde inte förändra dig. För vi gillar dig som du är.
MEN.
Det är inte säkert att DU mår bra av att vara så som du är nu.
Därför: små förändringar.
"Ingen kan göra allt, men alla kan göra något"-principen, du vet?
Äh, whatever.
Jag vet att du kan. Och det är liksom allt som krävs.
Eller så ger man bara upp, men jag avråder dig från det.
Kanske.
Kanske skriver jag så bara för att jag vill vara snäll.
EGENLIGEN VILL JAG VARA SNÄLL. Men jag tycker ju om dig, samtidigt som jag hatar dig, för att du går mig på nerverna och man måste hela tiden STÅ UPP FÖR DIG.
Jag går inte omkring och skriker ut hur mycket jag älskar dig. För det gör jag inte. Jag älskar dig inte. (Känn dig hatad!)
Men jag känner ett stort jävla ansvar gentemot dig.
Och nu borde jag verkligen sluta skriva. Vet du vad? Jag tror att jag skriver det här någon annanstans i stället.
För det här kommer bara ledas över till min kärleksbrevsanalys (August Strindberg är faktiskt en riktigt duktig kärleksbrevsskrivare!), och det kommer inte bli något bra alls.
För tillfället är min kärleksbrevsanalys bara svammel. Sånt gillar vi inte.
Jag känner precis likadant, okej.
Jag vill bara äta några portioner alldeles för mycket glass med alldeles för mycket chokladsås och en jävla massa maränger och dricka lite te och se på den där jävla filmen eller bara GÖRA NÅGOT ANNAT än allt detta jävla skolarbete.
MVG i allt.
Lärare är liksom fel. De friar en från uppgifter samtidigt som de begränsar en. Hur fan ska man då få sina MVG:n? Varför vill jag ha mina MVG:n? Hade jag planerat på att fortsätta leva tillräckligt länge för att det ska löna sig?
Nej, egentligen inte.
Därför borde jag göra något annat en fredagskväll/lördagsmorgon.
För jag vill leva mitt jävla liv som för tillfället tycks oexisterande.
Tonåren är så trevliga -tankestreck- tycker du inte?
Förvirring. Ah.
Av någon anledning har jag på senare tid (det senaste året, ungefär) varit precis sådär som du beskriver. BLABLABLA. Jag tänkte försöka skriva som alla andra fina fans som kommenterar.
Nej, men seriöst. Bortsett från att jag inte alls bor i någon skithåla känner jag igen mig rätt väl. Även fast jag inte bor i någon skithåla är det fortfarande jättesvårt att hinna med alla sina vänner.
VAR FAN TAR ALL TID VÄGEN?
För att vara ärlig tycker jag att du är så nedrans söt. Och fy så förolämpande det måste kännas. Men så är det. Hur lyckas du ge intrycket av att vara så liten och söt och tyck-synd-om-mig-aktig?
Jag vill veta. För jag har en tendens att uppfattas PRECIS LIKADANT och jag vill skaka av mig det. Det är dålig karma.
Till skillnad från mig är du rätt självgod. Det är bra. Därför borde du inte ha några problem. Men skaffa lite självdisciplin!
Du får ingenting gjort för att du, samtidigt som du vet att det är fel, på något vis tycker att det är lite coolt, och därför kan du inte bara släppa det.
Jag känner, i princip, likadant.
Och jag hatar mig själv. Jag äcklas av mig själv och ser ner på mig själv. Nedvärderar mig själv.
Egentligen är du nog samma sak. "Du är samma sak!" :rolleyes:
Skillnaden är att du har mycket mer självdistans. Eller nåt.
Seriöst? Jag kan inte skriva puttinuttiga kommentarer som alla andra fans. För jag är inget jävla fan! Jag känner mig onaturlig i den här rollen. Den passar mig inte alls, jag försöker utnyttja det, liksom, men det känns ju inte bra alls.
Däremot vet jag att du kan. Och det är det som är viktigt.
Jag tror på dig, för att jag TYCKER OM DIG. Även fast jag inte känner dig. För att du är så jävla ologisk man kan bli. Det gillar vi. För det gör dig intressant. Och sådant här är så himla... skönt att läsa. Nästan. För det får en (mig) att förstå lite bättre hur fan du tänker.
Och.
Du tänker mycket mer som jag än vad jag trodde.
Oh well.
Nu låter jag precis som de andra fansen! JAG LYCKADES!! WOOOHO.
Men seriöst. Det är faktiskt bara att göra saker. Inte låtsas göra dem, utan göra dem. Inte intala sig att göra dem. BARA GÖRA.
EGENTLIGEN är det inte så svårt.
Förresten. Istället för att spela WoW eller chatta med folk (som i och för sig är väldigt trevliga att chatta med, och så vidare... Man behöver socialt umgänge, och eftersom du inte får något riktigt socialt umgänge söker du dig till den älskade cybervärlden, och det är också coolt, men GÖR DINA PLIKTER FÖRST. Deal? "Nej?!") -tankestreck- gå och lägg dig! Eller gör NÅGOT.
För man tappar bort sig.
Sen måste man bara komma tillbaka igen. Och det är sjukt svårt.
I själva verket säger jag åt dig att göra saker som jag själv försöker göra, men inte lyckas göra. Det känns säkert väldigt bra.
FÖRRESTEN.
Jag är alldeles bombsäker på att det här är alldeles för ointressant och ickegivande för att läsa. Men.
Grejen är den att jag egentligen skriver minst lika mycket för mig själv. Så det gör inget.
The key is to DO THINGS. Så enkelt är det.
Även fast det kan vara jävligt svårt ibland. Man behöver peppas och man behöver en mening med livet. Har du en mening med livet?
Filosofi är givande, samtidigt som det är icke-givande. Men ibland måste man nog bara släppa det. Seriöst.
Det blir alldeles för djupt, man kommer ingenstans (jo, längre ner). ALLA SER vad som händer. Alla ser att man mår dåligt. VARFÖR I HELVETE mår man dåligt då? Man har ingen anledning! Man mår bara inte bra.
Jag blir så sjukt irriterad på mig själv. Hela tiden.
Till exempel för att jag skriver det här totalt onödiga nu.
Personlighetsförändring borde ske. Men samtidigt inte, för rädsla och sånt. Och folk tycker väl om mig som man är? Så tänker man. Men gör de verkligen det? EGENTLIGEN? Tycker folket om mig? TYCKER DE OM MIG?
Så behöver inte du tänka. Och där är vi olika.
Du borde inte förändra dig. För vi gillar dig som du är.
MEN.
Det är inte säkert att DU mår bra av att vara så som du är nu.
Därför: små förändringar.
"Ingen kan göra allt, men alla kan göra något"-principen, du vet?
Äh, whatever.
Jag vet att du kan. Och det är liksom allt som krävs.
Eller så ger man bara upp, men jag avråder dig från det.
Kanske.
Kanske skriver jag så bara för att jag vill vara snäll.
EGENLIGEN VILL JAG VARA SNÄLL. Men jag tycker ju om dig, samtidigt som jag hatar dig, för att du går mig på nerverna och man måste hela tiden STÅ UPP FÖR DIG.
Jag går inte omkring och skriker ut hur mycket jag älskar dig. För det gör jag inte. Jag älskar dig inte. (Känn dig hatad!)
Men jag känner ett stort jävla ansvar gentemot dig.
Och nu borde jag verkligen sluta skriva. Vet du vad? Jag tror att jag skriver det här någon annanstans i stället.
För det här kommer bara ledas över till min kärleksbrevsanalys (August Strindberg är faktiskt en riktigt duktig kärleksbrevsskrivare!), och det kommer inte bli något bra alls.
För tillfället är min kärleksbrevsanalys bara svammel. Sånt gillar vi inte.
Jag känner precis likadant, okej.
Jag vill bara äta några portioner alldeles för mycket glass med alldeles för mycket chokladsås och en jävla massa maränger och dricka lite te och se på den där jävla filmen eller bara GÖRA NÅGOT ANNAT än allt detta jävla skolarbete.
MVG i allt.
Lärare är liksom fel. De friar en från uppgifter samtidigt som de begränsar en. Hur fan ska man då få sina MVG:n? Varför vill jag ha mina MVG:n? Hade jag planerat på att fortsätta leva tillräckligt länge för att det ska löna sig?
Nej, egentligen inte.
Därför borde jag göra något annat en fredagskväll/lördagsmorgon.
För jag vill leva mitt jävla liv som för tillfället tycks oexisterande.
Tonåren är så trevliga -tankestreck- tycker du inte?
Förvirring. Ah.
17 oktober 2009, kl 02:25
Wow. Jag gillar dig skarpt, för jag kan faktiskt själv verkligen känna igen mig i dina tankegångar och av samma anledning så hatar jag dig lite. Du är nog den första som ordagrannt lyckas skriva att du inte vill verka fanaktig och heller inte gör det! De som säger att de inte vill bli sedda som fans brukar i regel vara de som mest framstår som sådana, tragiskt nog. Har läst dina övriga kommentarer här med. Damn!
17 oktober 2009, kl 00:38
hej Johan.
Du vet säkert, att alla vi på johan-palm.se älskar dig. Texter, ord och alfabetet är mitt liv, jag skriver, skriver, skriver och skriver. När jag ser på böcker i affärer, slår mitt hjärta hur fort som helst, det enda jag vill är att en av böckerna ska ha min namnteckning någon gång. Satt inte du såhär innan idol, och bara hoppades på att du skulle bli David Bowie en dag? För oss är du honom i alla fall, kom ihåg det.
Det behöver inte hända saker i ens liv för att man ska kunna skriva sjutton sidor med ord. Vänd dig isrället om, och titta på de människor som kanske lever speciellt. Ta av dem, skriv från dem.
Och bara det du gjorde nu, säkert en sida text, som egentligen inte handlade om någonting (nåväl).
Sedan skrev du att du har ju faktiskt artisteriet, bloggandet, skolan mm. Och vad sjutton har vi fans för dig? Har vi något liv? Vi är ju tvugna att hänga oss över dig också, för att få något att leva efter. Du skulle inte ens kunna räkna till hur många, långa texter jag skrivit om dig. Skrivit om varje liten del.
HÅKAN HELLSTRÖM! Tänk att jag sitter och hör hans röst samtidigt som dina ord ekar i mitt huvud. Tänk att jag just sitter och tänker på, hur duktig han är. Jag börjar gråta, det är sant.
Han vet vad han gör, det gör han.
Precis när jag började läsa din text, kom jag på att du faktiskt är mycket duktig på att s k r i v a. Du använder ORDEN, det är det bästa man kan göra. Själv är det det jag är sämst på. Men trots allt är jag bara tolv år gammal än så länge och det lär nog ta ett tag innan jag hittar mitt namn i affären.
Man kan dra ut orden också, låta dem öka. En mening som "jag älskar dig" kan man göra om till en text med flera sidor.
Tänk på något som du alltid tänker på. Tjejen med lockigt hår, de nya conversen som du mer än allt vill ha, din bror som ville komma och hälsa på nästa vecka, dina fans som säger att du betyder mer än allt, ja, whatever?
Johan, du kan. Jag ser det på texten du skrev alldeles nyss. Jag börjar inte gråta av struntprat, det kan jag lova dig.
Ett tips. Jag lyssnar på Håkan varje dag och har gjort det sedan jag var sju. Han inspererar mig så in i helvete, och jag har lärt mig nästan allt det jag kan pga honom. Lyssna på det du förstår dig på väl, och läs som en författare gör, hur kom han på det, vad fick han det ifrån, vad kan jag göra för att hitta något lika värdefullt?
Tack Johan, för att det finns något som heter kommentarer.
Du vet säkert, att alla vi på johan-palm.se älskar dig. Texter, ord och alfabetet är mitt liv, jag skriver, skriver, skriver och skriver. När jag ser på böcker i affärer, slår mitt hjärta hur fort som helst, det enda jag vill är att en av böckerna ska ha min namnteckning någon gång. Satt inte du såhär innan idol, och bara hoppades på att du skulle bli David Bowie en dag? För oss är du honom i alla fall, kom ihåg det.
Det behöver inte hända saker i ens liv för att man ska kunna skriva sjutton sidor med ord. Vänd dig isrället om, och titta på de människor som kanske lever speciellt. Ta av dem, skriv från dem.
Och bara det du gjorde nu, säkert en sida text, som egentligen inte handlade om någonting (nåväl).
Sedan skrev du att du har ju faktiskt artisteriet, bloggandet, skolan mm. Och vad sjutton har vi fans för dig? Har vi något liv? Vi är ju tvugna att hänga oss över dig också, för att få något att leva efter. Du skulle inte ens kunna räkna till hur många, långa texter jag skrivit om dig. Skrivit om varje liten del.
HÅKAN HELLSTRÖM! Tänk att jag sitter och hör hans röst samtidigt som dina ord ekar i mitt huvud. Tänk att jag just sitter och tänker på, hur duktig han är. Jag börjar gråta, det är sant.
Han vet vad han gör, det gör han.
Precis när jag började läsa din text, kom jag på att du faktiskt är mycket duktig på att s k r i v a. Du använder ORDEN, det är det bästa man kan göra. Själv är det det jag är sämst på. Men trots allt är jag bara tolv år gammal än så länge och det lär nog ta ett tag innan jag hittar mitt namn i affären.
Man kan dra ut orden också, låta dem öka. En mening som "jag älskar dig" kan man göra om till en text med flera sidor.
Tänk på något som du alltid tänker på. Tjejen med lockigt hår, de nya conversen som du mer än allt vill ha, din bror som ville komma och hälsa på nästa vecka, dina fans som säger att du betyder mer än allt, ja, whatever?
Johan, du kan. Jag ser det på texten du skrev alldeles nyss. Jag börjar inte gråta av struntprat, det kan jag lova dig.
Ett tips. Jag lyssnar på Håkan varje dag och har gjort det sedan jag var sju. Han inspererar mig så in i helvete, och jag har lärt mig nästan allt det jag kan pga honom. Lyssna på det du förstår dig på väl, och läs som en författare gör, hur kom han på det, vad fick han det ifrån, vad kan jag göra för att hitta något lika värdefullt?
Tack Johan, för att det finns något som heter kommentarer.
17 oktober 2009, kl 01:19
Tack för en värmande kommentar Isabell! Jag tror knappt på att du är tolv år, för du verkar då alldeles för härlig och smart för det. Med din talang och ambition så är det något gravt fel på världen om du inte lyckas bra som författare. Keep it up! :)
Ett Johan-fan! :D
17 oktober 2009, kl 12:51
En fråga Johan, angående din kommentar till "Johan imh4ever<3" . Är det "finare" att inte vara en fan än att vara det??? Får känslan av att många (och kanske även du) tycker det. Varför i så fall?
Och om man precis som fansen hänger här i din blogg och kommenterar men ändå så ihärdigt hävdar att man själv inte är ett fan och till och med i sina kommentarer nedvärderar de som säger sig vara fans... Vad är man då?
Och om man precis som fansen hänger här i din blogg och kommenterar men ändå så ihärdigt hävdar att man själv inte är ett fan och till och med i sina kommentarer nedvärderar de som säger sig vara fans... Vad är man då?
18 oktober 2009, kl 19:16
Att vara ett fan av något eller någon man verkligen gillar tycker jag visst är något bra och det finns inget så smickrande som att någon verkligen tycker om mig så mycket.
Vissa fans (och många som inte heller är det) vill inte bli sedda som sådana av olika skäl. Ett vanligt är väl att de personerna väl tror att det är lättare att verkligen lära känna mig om jag inte ser dem som fans. Det har egentligen ganska lite med saken att göra då jag bedömer om jag vill umgås med någon efter hur personen är, inte om han eller hon gillar mig som artist eller inte.
Det som jag ser som tragiskt är att de som faktiskt ser det som något bra att inte vara ett fan, absolut inte vill vara några och också SÄGER detta är de som oftast upplevs som mest fanaktiga. Precis samma sak gäller när någon säger sig vara t ex smart, snygg, fruktad, charmig eller rolig men inte bevisar det på något sätt - det upplever jag mest som en desperat vilja att vara så.
Vissa fans (och många som inte heller är det) vill inte bli sedda som sådana av olika skäl. Ett vanligt är väl att de personerna väl tror att det är lättare att verkligen lära känna mig om jag inte ser dem som fans. Det har egentligen ganska lite med saken att göra då jag bedömer om jag vill umgås med någon efter hur personen är, inte om han eller hon gillar mig som artist eller inte.
Det som jag ser som tragiskt är att de som faktiskt ser det som något bra att inte vara ett fan, absolut inte vill vara några och också SÄGER detta är de som oftast upplevs som mest fanaktiga. Precis samma sak gäller när någon säger sig vara t ex smart, snygg, fruktad, charmig eller rolig men inte bevisar det på något sätt - det upplever jag mest som en desperat vilja att vara så.
Kan det vara jag kanske? ^^
17 oktober 2009, kl 14:12
Johan, du är underbar <3 Dina texter ÄR faktiskt också underbara, även om det kanske inte känns så. Jag känner verkligen igen mig till 110%
Jag är en person som liksom är i behov av att skapa hela tiden. Jag blir så otroligt inspererad av något, och får för mig att tex rita. Sen sitter jag där med ett papper, och väldigt dyra och "exlusiva" pennor som jag köpt bara för att få igång ritandet, och är helt tom på ideer. Vad var det jag skulle rita nu igen? Jag börjar så smått, och nej, det slutar med massa kladdiga småsaker, ett hjärta, (med ditt namn i ibland, haha ) ett öga utan några fler kroppsdelar, en stjärna, en text ur någon låt, men inget sammanhängande. Likadant är det när jag ska skriva, vilket jag älskar. Jag blir inspererad, men inte denna gången heller får jag fram nåt. Det är så himla frustrerande, jag vill göra något men det blir liksom ingenting.
Fasen vad långt detta blev. Din text inspererade mig fasen till en lång komentar ;) Och det är ju alltid en bra början, mer än jag åstakommit på månader faktiskt. Även om kanske inget vettigt står i den.
Försten är det underbart att du kommit igång med Bloggandet igen.
Kram <3
Jag är en person som liksom är i behov av att skapa hela tiden. Jag blir så otroligt inspererad av något, och får för mig att tex rita. Sen sitter jag där med ett papper, och väldigt dyra och "exlusiva" pennor som jag köpt bara för att få igång ritandet, och är helt tom på ideer. Vad var det jag skulle rita nu igen? Jag börjar så smått, och nej, det slutar med massa kladdiga småsaker, ett hjärta, (med ditt namn i ibland, haha ) ett öga utan några fler kroppsdelar, en stjärna, en text ur någon låt, men inget sammanhängande. Likadant är det när jag ska skriva, vilket jag älskar. Jag blir inspererad, men inte denna gången heller får jag fram nåt. Det är så himla frustrerande, jag vill göra något men det blir liksom ingenting.
Fasen vad långt detta blev. Din text inspererade mig fasen till en lång komentar ;) Och det är ju alltid en bra början, mer än jag åstakommit på månader faktiskt. Även om kanske inget vettigt står i den.
Försten är det underbart att du kommit igång med Bloggandet igen.
Kram <3
18 oktober 2009, kl 19:48
Tack, men du har nog knappast hört någon av mina helt egna texter än.
När jag ritar har jag nog själv som mest idétorka, men så brukar jag heller inte försöka så mycket. Oftast blir det skumma gubbar och gitarrer.
När jag ritar har jag nog själv som mest idétorka, men så brukar jag heller inte försöka så mycket. Oftast blir det skumma gubbar och gitarrer.
Alltid Anagram
18 oktober 2009, kl 16:31
Nu gav du mig samvetskänningar. Du förtjänar att tas på allvar, inte sant? Jag har svårt att orka ta folk på allvar. Nej, inte för att jag egentligen är så naiv att jag dömer folk efter utseendet. Jag ser själv ut som en urblåst bimbo och dömde jag efter utseendet skulle jag bevisa min egen dumhet genom att inte inse den paradoxen.
Utan för att jag alltid anser att det inte är värt besväret. Alla kontakter är alltid tillfälliga i alla fall. Det enda man faktiskt har är en själv.
Dessutom är hela mitt liv sedan 13 års ålder ordnat efter utgångpunkten : "Du är inte här särskilt länge till i alla fall. Så what's the point?" Och nej, det är ju faktiskt inget man säger för att verka skrämmande eller intressant, no? Inte för mig. Kan vara det om det inte stämmer. Men om det stämmer? Det gör det ibland. Det gör det för mig, och hur folk väntar sig att man ska uttrycka sig då sånt faktiskt stämmer är för mig svårförståeligt. Själv har jag ända sedan den åldern i princip struntat i att anstränga mig av den orsaken.
Och, "Johan imh4ever<3" : thanx, för du är väl värd att läsa du med. Jag resonerar på samma vis om såväl MVG som om psykologer. Psykologer är för mig djupt frånstötande. för mig har de inte gjort mer än ställa hinder i vägen med sin enorma examensunderstödda arrogans som stöter ifrån sig varje antydan av självrannsakan och därmed gör dem själva till mer av terapioffer än en själv.
Jag har aldrig ansträngt mig det minsta i skolan. Det verkade aldrig finnas någon point i det. Vad ska betygen användas till? för att få en bättre framtid? Vilken framtid då? Om jag inte hade tänkt mig någon framtid alls då, och knappast någon som förtjänar betyg? Jag använde mina tonår mest till att frenetiskt sysselsätta mig med bedövning under veckorna fram till att helgerna kom och jag lämnades ensam för att. tja. öva. på min framtid. men här är jag.
Jag har nog anat att det finns en del i skallen på dig. Jag har tyckt mig ana att det finns en del stämmer överens i våra tankesystem genom ditt sätt att uttrycka dig. Men än sen? Vad betyder egentligen sånt? Man möter personer, man får ut av dem vad det var meningen att man skulle, man skiljs åt. Vare sig man kallar kontakten vänskap eller förhållande. Lika bra att då strunta i det från början.
Jag skriver också. Inte låttexter. böcker. flera stycken, 500 på en av dom. Ingen publicerad. Ingen refuserad. Jag skulle kunna göra dem klart när som helst, om jag bara ansträngde mig. men jag ser ingen poäng i det. Men det är så.
Ska du göra nåt, gör det. får du en idé, gå och skriv ned den. Bestäm inte en tid för att göra det. Även om du minns, det, har känslan för det försvunnit. Sätt dig ned, skriv ned det. oavsett hur lång tid det tar, känns tiden kort. Inspiration är trans. Du skriver inte, du skriver bara ned det.
Det är modigt att lämna ut sig själv. Så som du gjorde i det här och näst inlägg, som jag gör nu. Men inget betyder egentligen så mycket. Alla tycker vad de tycker på grund av sina behov. De uppfattar allt utifrån sin synpunkt. därför att de utgår från sig själva.
Jag vet inte, var det här inlägget som jag nu har skrivit en bra idé? Känns skönt i alla fall, att ha tagit någon på allvar. Jag gör sällan det. Jag tar sällan något på allvar. Jag ser aldrig någon egentlig orsak för att göra något för jag har upptäckt att liknöjdhet är vad som är nödvändigt för att jag ska stå ut med allt som försvinner medan jag ser på. Kanske kan det ibland hjälpa bara att höra något från en annan uppfattning än ens egen?
Jag gör i princip aldrig någonting alls. Jag är en ren definition, antar jag, av den cyniska resignerade cynikern som jag och tydligen du alltid har definierat som cooolheten personifierad. Jag avstår från allt därför att jag inte kan se mkt poäng med något. Men att göra något är lätt, att veta hur man gör ar inte svårt.
Tänk gärna, men tänk inte på vad du gör när du gör det. visst kan man ge råd som ett misslyckande - man vet lika bra vad dom är klokast då man har gjort fel som man gjort rätt, inte sant? Den förra vet vad hon gjort fel, den andra vad hon gjort rätt.
Vad tycker du? Var det en bra idé av mig att posta det här inlägget till mig? Jag är inget fan. Jag skulle aldrig kunna vara ett fan till någon utom till mig själv, och det är vad jag tror är vad alla bör göra. Att vara ett fan är att dyrka och jag kan aldrig se mig själv så. Varför skriver jag då detta? Inte vet jag. Måste det finns ett skäl? I think not, jag vet skälet eftersom jag redan vet med mig då jag nu skriver att det inte finns något.
låter som det skulle funka att diskutera med dig om vi kunde. men det känns inte som det finns mkt point to that.
Funderade seriöst att skriva mitt användarnamn som titel här överst. Men wats the point? Jag kommer antagligen att se om du svarar på detta. Det är konstigt vad man gör ibland, trots att man känner till hur saker funkar, inte sant?
I'll be okay. You'l be too.
Jaja, nu postar jag detta. Du läser det antagligen inte eftersom du har postat ett nytt inlägg sedan dess. Men fortsätter du skriva så här, kanske jag besöker din blogg fler ggr.
Egentligen har man inget att frukta från att blotta sig så här. Det enda som händer är att: man drar till sig de som är som är som en själv, och stöter bort de andra.
Fanns det någon anledning för mig att posta detta?
Utan för att jag alltid anser att det inte är värt besväret. Alla kontakter är alltid tillfälliga i alla fall. Det enda man faktiskt har är en själv.
Dessutom är hela mitt liv sedan 13 års ålder ordnat efter utgångpunkten : "Du är inte här särskilt länge till i alla fall. Så what's the point?" Och nej, det är ju faktiskt inget man säger för att verka skrämmande eller intressant, no? Inte för mig. Kan vara det om det inte stämmer. Men om det stämmer? Det gör det ibland. Det gör det för mig, och hur folk väntar sig att man ska uttrycka sig då sånt faktiskt stämmer är för mig svårförståeligt. Själv har jag ända sedan den åldern i princip struntat i att anstränga mig av den orsaken.
Och, "Johan imh4ever<3" : thanx, för du är väl värd att läsa du med. Jag resonerar på samma vis om såväl MVG som om psykologer. Psykologer är för mig djupt frånstötande. för mig har de inte gjort mer än ställa hinder i vägen med sin enorma examensunderstödda arrogans som stöter ifrån sig varje antydan av självrannsakan och därmed gör dem själva till mer av terapioffer än en själv.
Jag har aldrig ansträngt mig det minsta i skolan. Det verkade aldrig finnas någon point i det. Vad ska betygen användas till? för att få en bättre framtid? Vilken framtid då? Om jag inte hade tänkt mig någon framtid alls då, och knappast någon som förtjänar betyg? Jag använde mina tonår mest till att frenetiskt sysselsätta mig med bedövning under veckorna fram till att helgerna kom och jag lämnades ensam för att. tja. öva. på min framtid. men här är jag.
Jag har nog anat att det finns en del i skallen på dig. Jag har tyckt mig ana att det finns en del stämmer överens i våra tankesystem genom ditt sätt att uttrycka dig. Men än sen? Vad betyder egentligen sånt? Man möter personer, man får ut av dem vad det var meningen att man skulle, man skiljs åt. Vare sig man kallar kontakten vänskap eller förhållande. Lika bra att då strunta i det från början.
Jag skriver också. Inte låttexter. böcker. flera stycken, 500 på en av dom. Ingen publicerad. Ingen refuserad. Jag skulle kunna göra dem klart när som helst, om jag bara ansträngde mig. men jag ser ingen poäng i det. Men det är så.
Ska du göra nåt, gör det. får du en idé, gå och skriv ned den. Bestäm inte en tid för att göra det. Även om du minns, det, har känslan för det försvunnit. Sätt dig ned, skriv ned det. oavsett hur lång tid det tar, känns tiden kort. Inspiration är trans. Du skriver inte, du skriver bara ned det.
Det är modigt att lämna ut sig själv. Så som du gjorde i det här och näst inlägg, som jag gör nu. Men inget betyder egentligen så mycket. Alla tycker vad de tycker på grund av sina behov. De uppfattar allt utifrån sin synpunkt. därför att de utgår från sig själva.
Jag vet inte, var det här inlägget som jag nu har skrivit en bra idé? Känns skönt i alla fall, att ha tagit någon på allvar. Jag gör sällan det. Jag tar sällan något på allvar. Jag ser aldrig någon egentlig orsak för att göra något för jag har upptäckt att liknöjdhet är vad som är nödvändigt för att jag ska stå ut med allt som försvinner medan jag ser på. Kanske kan det ibland hjälpa bara att höra något från en annan uppfattning än ens egen?
Jag gör i princip aldrig någonting alls. Jag är en ren definition, antar jag, av den cyniska resignerade cynikern som jag och tydligen du alltid har definierat som cooolheten personifierad. Jag avstår från allt därför att jag inte kan se mkt poäng med något. Men att göra något är lätt, att veta hur man gör ar inte svårt.
Tänk gärna, men tänk inte på vad du gör när du gör det. visst kan man ge råd som ett misslyckande - man vet lika bra vad dom är klokast då man har gjort fel som man gjort rätt, inte sant? Den förra vet vad hon gjort fel, den andra vad hon gjort rätt.
Vad tycker du? Var det en bra idé av mig att posta det här inlägget till mig? Jag är inget fan. Jag skulle aldrig kunna vara ett fan till någon utom till mig själv, och det är vad jag tror är vad alla bör göra. Att vara ett fan är att dyrka och jag kan aldrig se mig själv så. Varför skriver jag då detta? Inte vet jag. Måste det finns ett skäl? I think not, jag vet skälet eftersom jag redan vet med mig då jag nu skriver att det inte finns något.
låter som det skulle funka att diskutera med dig om vi kunde. men det känns inte som det finns mkt point to that.
Funderade seriöst att skriva mitt användarnamn som titel här överst. Men wats the point? Jag kommer antagligen att se om du svarar på detta. Det är konstigt vad man gör ibland, trots att man känner till hur saker funkar, inte sant?
I'll be okay. You'l be too.
Jaja, nu postar jag detta. Du läser det antagligen inte eftersom du har postat ett nytt inlägg sedan dess. Men fortsätter du skriva så här, kanske jag besöker din blogg fler ggr.
Egentligen har man inget att frukta från att blotta sig så här. Det enda som händer är att: man drar till sig de som är som är som en själv, och stöter bort de andra.
Fanns det någon anledning för mig att posta detta?
18 oktober 2009, kl 20:45
Ja, jäklar vad jag plötsligt drar rätt slags folk hit! Det är smickrande som tusan och minst sagt ganska oväntat. Orkar inte riktigt kommentera det du skrivit men håller med dig i det mesta. Och bara genom att hålla med dig i ett svar som är till allmän beskådan blir ju nästan dina smarta ord en del av mina. Gött!
En Kommentar av herr Stenudd:
18 oktober 2009, kl 18:11
Johan, jag tror du har drabbats av vad jag brukar kalla det vita arkets förbannelse (fast numera borde man säga den vita bildskärmens). Ett tomt ark eller en tom skärmbild i Word - det känns oändligt uppfordrande fast det bara innehåller tomhet. Svårt att ta sig förbi.
Våga kladda utan att göra det märkvärdigt - spontanskrift, rentav den automatiska skrift som surrealisterna ägnade sig åt, dvs. att bara skriva ner ord som ploppar fram ur skallen och sortera senare. Riktigt kul kan du få det om du har ett anteckningsblock bredvid sängen och försöker teckna ner någon dröm du minns, så fort du vaknar.
Det kan vara vägar till att upptäcka inifrån dig själv vad du vill skriva om.
En annan pålitlig metod är att läsa mycket - det stimulerar skrivandet. Kanske du framför allt ska studera texterna till låtar du tycker om? Bowies texter är en guldgruva, förstås. Se efter vad han säger och hur han säger det.
Du kan också pröva att jämt ha med dig en liten anteckningsbok i fickan, för att kasta ner fraser och lösa tankar som kommer för dig. Så gör väldigt många låtskrivare. Har du boken med så inspirerar det dig till att tänka texter och fraser. Bry dig inte om att före nedtecknandet göra bedömningen om det är bra eller användbart - bara gör det, så kan du revidera eller radera senare. Det sätter igång fantasin.
Kanske har du ett särskilt problem med texten för att du alltid börjar med musiken? När du redan har en melodislinga är det krystat och svårt att sätta text till den. Skulle du kanske pröva att vända på det någon gång - skriva texten först och sedan sätta musik till den?
Alternativt kan du "meditera" melodin och vad för känslor den verkar uttrycka, för att på det viset hitta ett ämne. Testa enstaka ord på enstaka ställen i melodin som känns bra just där, och fila ihop resten senare. Typ: "Hum hum danger, hum hum stranger" och så vidare. Kan vara rätt kul, oavsett vad det leder till.
När det gäller ämnen att skriva om måste man våga blotta sig, om det ska bli bra och lockande - speciellt om du ska orka sjunga samma rader hundratals gånger på turné. Leta i ditt inres hemliga hörnor, leta efter ämnen som bränner till i dig eller engagerar dig direkt. Man ska göra det motsatta mot att gömma sig bakom fraser.
Utforska din längtan, din rädsla, dina drömmar, osv. I stället för att säga något allmängiltigt, säg något som du känner stämmer på dig på pricken - då blir det faktiskt allmängiltigt.
Du är en tänkande varelse, onekligen, så du har säkert massor att säga. Om du tänker på det du känner får du säkert ihop det.
Och förlåt om jag låter magister i det ovanstående. Min enda ursäkt är att jag fortsätter att vara nyfiken på vad för låtar du kommer att skriva.
Våga kladda utan att göra det märkvärdigt - spontanskrift, rentav den automatiska skrift som surrealisterna ägnade sig åt, dvs. att bara skriva ner ord som ploppar fram ur skallen och sortera senare. Riktigt kul kan du få det om du har ett anteckningsblock bredvid sängen och försöker teckna ner någon dröm du minns, så fort du vaknar.
Det kan vara vägar till att upptäcka inifrån dig själv vad du vill skriva om.
En annan pålitlig metod är att läsa mycket - det stimulerar skrivandet. Kanske du framför allt ska studera texterna till låtar du tycker om? Bowies texter är en guldgruva, förstås. Se efter vad han säger och hur han säger det.
Du kan också pröva att jämt ha med dig en liten anteckningsbok i fickan, för att kasta ner fraser och lösa tankar som kommer för dig. Så gör väldigt många låtskrivare. Har du boken med så inspirerar det dig till att tänka texter och fraser. Bry dig inte om att före nedtecknandet göra bedömningen om det är bra eller användbart - bara gör det, så kan du revidera eller radera senare. Det sätter igång fantasin.
Kanske har du ett särskilt problem med texten för att du alltid börjar med musiken? När du redan har en melodislinga är det krystat och svårt att sätta text till den. Skulle du kanske pröva att vända på det någon gång - skriva texten först och sedan sätta musik till den?
Alternativt kan du "meditera" melodin och vad för känslor den verkar uttrycka, för att på det viset hitta ett ämne. Testa enstaka ord på enstaka ställen i melodin som känns bra just där, och fila ihop resten senare. Typ: "Hum hum danger, hum hum stranger" och så vidare. Kan vara rätt kul, oavsett vad det leder till.
När det gäller ämnen att skriva om måste man våga blotta sig, om det ska bli bra och lockande - speciellt om du ska orka sjunga samma rader hundratals gånger på turné. Leta i ditt inres hemliga hörnor, leta efter ämnen som bränner till i dig eller engagerar dig direkt. Man ska göra det motsatta mot att gömma sig bakom fraser.
Utforska din längtan, din rädsla, dina drömmar, osv. I stället för att säga något allmängiltigt, säg något som du känner stämmer på dig på pricken - då blir det faktiskt allmängiltigt.
Du är en tänkande varelse, onekligen, så du har säkert massor att säga. Om du tänker på det du känner får du säkert ihop det.
Och förlåt om jag låter magister i det ovanstående. Min enda ursäkt är att jag fortsätter att vara nyfiken på vad för låtar du kommer att skriva.
Anna
18 oktober 2009, kl 22:09
"Ja, jäklar vad jag plötsligt drar rätt slags folk hit! Det är smickrande som tusan och minst sagt ganska oväntat."
Kan Du vidarutveckla vad Du menar här? Jag fattar ingenting. Rätt sorts folk?
Kan Du vidarutveckla vad Du menar här? Jag fattar ingenting. Rätt sorts folk?
18 oktober 2009, kl 23:53
Detta kräver ett försvarstal!
Du och underskriften ovan har verkligen en poäng. Det där jag skrev är då en jäkla groda som kan få det att verka som att jag inte gillar mina andra läsare eller ens ens mina fans. Det stämmer så klart inte och det var inte min avsikt (självfallet, då det vore idiotiskt), utan jag ämnade bara att visa att jag var glad att jag plötsligt lockar den sortens folk som kan ge mig den typ av intellektuellt stimulerande socialt utbyte jag för tillfället känner ett större behov av. Att snacka om sånt hela tiden skulle göra mig galen.
Du och underskriften ovan har verkligen en poäng. Det där jag skrev är då en jäkla groda som kan få det att verka som att jag inte gillar mina andra läsare eller ens ens mina fans. Det stämmer så klart inte och det var inte min avsikt (självfallet, då det vore idiotiskt), utan jag ämnade bara att visa att jag var glad att jag plötsligt lockar den sortens folk som kan ge mig den typ av intellektuellt stimulerande socialt utbyte jag för tillfället känner ett större behov av. Att snacka om sånt hela tiden skulle göra mig galen.
Kommentarer
Trackback
