Nöjesbladets Jenny Seth om "Idol"-vinnarna

Det vilar en förbannelse över "Idol"-vinnarna.

En förbannelse som det svenska folket själv har uttalat.

Daniel Lindström, Agnes Carlsson, Markus Fagervall och Marie Picasso. Namnen låter bekanta. Tydligen vann de varsin "Idol"-final, men jag kan inte minnas låtarna. Eller att jag sett dem på sistone. Darin, Måns Zelmerlöw, Amanda Jenssen och Danny Saucedo är däremot svårare att glömma.

Att vinna en tävling ger berömmelse men bara ett kort tag. För vinnarna verkar idolstatusen bara hålla i sig tills den sista kameran har stängts av. Och nu har Kevin Borg trillat i samma hål. Varför?

Min teori är underdog-röstandet. Deltagarna med mest stjärnpotential får lovord och röster i början men kan aldrig vinna. De sållas bort av tittarna till förmån för snällare, mer slätstrukna personer.

I slutändan vill Svensson hellre se granntjejen eller en helt vanlig grabb som vinnare. Inte någon som sticker ut eller tar för mycket plats i rampljuset.

De "verkliga vinnarna", Darin, Måns, Amanda, Danny och nu senast Johan Palm, har varit antingen lite för snygga, lite för udda eller utstrålat för mycket attityd. Det uppskattas inte alltid hemma i stugorna. Men när det är dags för skivsläpp vill publiken inte kännas vid sina trista svenneval utan köper hellre "Cara mia" med snygg-Måns.

Fenomenet är inte unikt för "Idol" och även en jury kan rösta fel. Jämför bortglömda vinnaren Sandra Oxenryd med linslusen Linda Bengtzing i "Fame factorys" sista säsong. Och BWO:s Martin Rolinski åkte ur "Popstars" 2002, tävlingen som samma år bildade Supernatural vars medlemmar jag inte skulle kunna peka ut ens om livet stod på spel.

Tv-tävlingar är ingen garanti för en popkarriär, men har ju visat sig vara en perfekt språngbräda in i musikalvärlden. Kanske kan Kevin Borg uppbåda tillräckligt med karisma i sin roll i "High school musical" för att häva "Idol"-förbannelsen.