Den 20:e maj släpps Johan Palms debutalbum. Ett skivsläpp som redan på förhand känns som en succé, men som om det inte lever upp till förväntningarna kan sågas ganska rejält. Fast ändå inte. Johan Palm sitter i sitsen att alltid gör han någon glad. Om inte recensenterna, så sina fans.

Jag gillar Johan Palm. Han känns skön och okonstlad, även om jag är rädd att han ska driva sin egensinnighet lite bortom sig själv, som Lars Eriksson. Men än visar han på större glimt och självdistans än de flesta artister. För det är jag beredd att kalla honom. Nu är han aktuell med albumet "My Antidote".

Jag hoppas inte att "ju fler kockar desto sämre soppa" gäller här. För det är en god samling personer bakom albumet, förutom Johan Palm själv återfinns Niklas Frisk, Andreas Mattson, Peter Månsson, Anders Wikström, Linda Sundblad & Jonas Sohn, Peter Kvint, Tobias Gustavsson, Ashley Hicklin, Mårten & Lina Eriksson samt Mattias "John ME" Edlund. En mycket spännande blandning.

Ashley Hicklin (riktigt lovande artist!) antar jag ska stå för den internationella glansen, även om jag blir mer imponerad av namn som Niclas Frisk, Peter Kvint och Mattias Edlund. Jag kan se hur man försökt fånga Johans punkighet och britpopsinfluenser i urvalet av låtskrivare, men jag vet inte om det räcker. Att satsa stort är inte alltid rätt.

Jag sågade för drygt en månad sedan Johan Palms debutsingel för att vara för välstruken, men betvivlade aldrig att han skulle sälja bra. Jag har lite i mitt stilla sinne känt att det spelar inte så stor roll vad killen skriker ur sig, han slår ändå. Det är om han vill imponera på oss andra som det krävs lite mer. För det är ändå det som är grejen med Johan Palm. Han är redan flickidol, men han skulle mycket väl kunna bli något mer om han bara vågade. Eller snarare om skivbolaget bara vågade. För han gör det.

När jag har letat andra kommentarer om "Emma-Lee" har jag hittat många likadana. Många som saknar Johan Palms egna uttryck. Som Stefan Stenudd. Få förunnat fick dock jag feedback på vad jag skrev av en av låtskrivarna själva. Missade ni det, kolla upp det för Mårten svarade väldigt bra, bland annat om Johans egen påverkan.
 

Samtidigt anar jag när jag läser Corren, som är den första tidning som lyssnat på Johans skiva, att "Emma-Lee" (skriven av M Eriksson/A Hicklin/L Eriksson/J Palm) skiljer sig från de andra spåren. Att "Emma-Lee" som förstasingel är lite mer radioanpassad. Det ger mig hopp. För det är konstigt att det som är radioanpassat alltid känns fel. Men Johan Palm visar ändå själv på sin hemsida att han har den rätta attityden:
- Jag tänker bli en legend, en David Bowie. Jag vill inte bara ha radiohits utan även låtar som blir klassiker så att folk kommer ihåg en.

Johan Palm är 17 år. Han är inte legend än och ska inte heller låta som en sådan. Att han nu satsar på att sälja för att sedan kunna välja sina strider är kanske klokt. Hoppas bara han inte tappar oss som vill följa honom på vägen. Att han vågar lysa igenom.