Skivor. Jag hade inte blivit mer förvånad om jag så vaknat med huvudet fastspikat i golvet. Den blonde Mjölby-valpens debut är tillsammans med Amanda Jenssens "Killing my darlings" den bästa platta jag hört av en "Idol"-stämplad artist. Fjärran från den sedvanliga mixen av andefattiga r'n'b-ballader och omotiverade stilbyten har Johan Palm, med stöd av dryga dussinet låtskrivare, tillåtits odla något som liknar en egen musikalisk personlighet.

Driven, refrängstark powerpop med brittisk touch, så som den lät när artisten gick i blöjor, är huvudsaken. Inga konstigheter och hitvarningslampan blinkar frekvent albumet igenom. Öppningen "Teenage battlefield", signerad Niclas Frisk och Andreas Mattsson, fäster som ett Hubba Bubba under skosulan. Nästan lika självhäftande är "Come on", som efter en trevande inledning exploderar i en uppmanande, Håkan Hellströmsk refräng.

Allt är inte guld - en lam ballad och ett par rätt styltiga Stereophonics-pastischer drar ner helhetsintrycket. Men det mesta tyder på att Johan Palm kan räkna med en idoltillvaro även efter att han har blivit könsmogen.

Johan Palm: My antidote, betyg: 3

Magnus Ransheim