Expressens recensent menar att Johan Palms debutalbum kommer göra honom till en sann idol. Foto: Christian Örnberg

Bästa spår: "Antidote".



"Jag tänker bli en legend, en David Bowie. Jag vill inte bara ha radiohits utan även låtar som blir klassiker", säger Johan Palm i pressreleasen.

Det vore kanske på sin plats att avslöja hur saker och ting ligger till här i världen men det är ju precis den naiva kaxigheten, kombinerat med gullig vaplighet, som gjorde honom oemotståndlig i "Idol" i höstas.

Den här skivan kommer att göra Mjölbys mest kända 17-åring till en sann idol.

Linda Sundblad, John ME, firma Niklas Frisk/Andreas Mattson och självklart Peter Kvint är några av de låtskrivare som murat en solid grund för Palms debut. En skiva som, till skillnad från vinnaren Kevin Borgs genomtrista vinnarplatta, har en okonstlad identitet. Det handlar om en basic men lyckad korsning av brittisk indiepop och amerikansk fm-rock.

 Alla som sett Johan framföra de nya låtarna akustiskt tillsammans med brorsan Henrik på nätet vet att flickidolens stämband knappast är att jämföra med Bowies. Jag har ett svagt minne av att falsksången öppnade för att han blev utröstad ur teve och även här hör man hur Johan Palm får kämpa för att träffa rätt toner.
Men spela roll? Inte i det här formatet.

"Antidote" är knappast en framtida klassiker - den siktar lite väl hårt på radiospelningar, chansar aldrig och framförs av en sångare som snarare leker rockstjärna än är äkta vara - men jag är ändå positivt överraskad.
Jag trodde inte att han var så bra.

Av Anders Nunstedt