Får till Gallagher-vibb
Foto: Urban Andersson, Björn Lindahl
3 + Johan Palm känns inte så lillgammal
"My antidote" (POP/ROCK)
Med Amanda Jenssen i final 2007 fanns det plötsligt plats för en ny sorts Idol. Typen som föredrar Springsteen-gitarrer framför Celine Dion-ballader. Och som hellre övar på sin rockattityd än danssteg.
I höstas bekräftade en ung man från Mjölby trenden när han valde att tolka låtar med The Killers och Oasis. Allting med honom var lite fladdrigt: gesterna, rösten, snacket och den blonda emoluggen. Men Johan Palm charmade varenda tjej under femton och resten är flickfavoritshistoria.
På debuten verkar det som man haft Amanda Jenssens lyckade samarbete med Wannadies-mannen Pär Wiksten i bakhuvudet. Låtskrivarlistan dignar nämligen av namn från gitarrpopens värld: Niclas Frisk och swindie-kungen Andreas Mattsson, Linda Sundblad, John ME med flera.
Symbiosen över generationsgränserna funkar. Singeln "Emma-Lee" är en powerpop-pärla och många av låtarna hamnar någonstans mellan Melody Club och Sugarplum Fairy. Britpopens ande är ständigt närvarande och man har lyckats få till lite Gallagher-vibb och The Verve-känsla på balladerna.
Ibland kan det kännas brådmoget när en ung person påverkas mer av storasyskons och föräldrars musiksmak än jämnåriga kompisars.
Men Johan Palms debut känns faktiskt inte så lillgammal. Kanske är räddningen dosen av amerikansk rock från den unga poppiga skolan. Det låter i vilket fall en hel del Panic! At The Disco över "More to her than meets the eye".
Synd att det inte görs härligt lättsamma highschoolfilmer i Sverige. Då skulle "My antidote" kunna vara det perfekta soundtracket.
90-talspop för 90-talister.
Bästa spår: "Antidote".
Jenny Seth
