Idol har nått Agatha Christie-läge. Tio deltagare ska en efter en petas ur tävlingen. Vi åkte upp till Stockholm för att se hur Mjölbys stolthet, Johan Palm, tacklar allvaret. - Jag fattar inte riktigt att det här händer, säger 16-åringen.

Insprängd mellan Silja Line-färjor och containrar i Frihamnen i Stockholm ser magasinet inte ut mycket för världen. Det är torsdag och heldag med repetitioner inför fredagsfinalen i Idol-studion. De tio kvarvarande deltagarna har precis ätit lunch och Johan Palm står lutad över glassboxen när vi slänger upp dörren.

- Det här är ganska underbart. Gratis glass, säger han.

Lirar X-box

Det blonda, yviga håret är precis som i tv-rutan. Den speciella rösten likaså. Ögonen är dock något helt annat.

- Fast man har tid till det så har jag svårt att sova ibland. Förrförra natten sov jag nästan ingenting.

Varför?

- Jag är inte så nervös eller så. Jag vet inte.

Vad gör du på nätterna?

- Spelar X-box. Vi har precis fått varsin.

Johan är inte säker på att han egentligen har tid att prata med mig nu och kollar nervöst upp mot de gemensamma utrymmen en trappa upp. Gemensam uppsjungning är nästa punkt på schemat.

Efter det väntar en kvart per deltagare inne i studion. Fredagens finaltema är 90-tal. Johan vägrar att svika sin rocklinje och har valt Suede-låten "Beautiful Ones".

- När temat blev 90-tal tänkte jag direkt på Suede. De är ett av mina absoluta favoritband.

Du var väl sisådär tre år när Suede var som störst?

- Jo, men pappa lyssnade mycket på Suede. När jag var tre-fyra år gick jag runt och nynnade på "Trash" med Suede. Det var den låten, någon Metallica -låt och "Vandraren" med Nordman .

Han drar i halsbandet, harklar sig gång på gång och ger ett klart vimsigt intryck.

- Jag försöker att inte ta allt på för stort allvar. Samtidigt fattar jag nog inte riktigt att det händer, hade man gjort det och insett vilken chans det här är skulle man nog anstränga sig mer.

Är du inte laddad på scen?

- Jo, hyperladdad. Direkt när man öppnar munnen och börjar sjunga så känns allt naturligt och bara kommer. Det är inte helt lätt att beskriva, men så känns det verkligen.

Han hann knappt börja sitt första år på teknikprogrammet innan Idol-äventyret startade. Om jag skulle ha varit en tung pjäs i skivbranschen med ett kontrakt i bakfickan skulle han nog ha tagit min hand och hoppat av studierna på studs.

- Jo, det hade jag nog. Efter jag kollat vad det är för kontrakt, förstås.

Johan springer iväg. Kvällens entrénummer repas. Nu börjar också kvällstidningarna strömma in. Repetitioner synas. Rubriker jagas.

Gnolandes på entrénumret kommer Johan tillbaka. Han tar en kopp svart kaffe, gör rock'n'roll-tecknet till Yazmina Simic som just ska gå in och öva sitt Britney Spears-nummer.

- Det varierar vilka jag umgås mest med. Nu är det nog mest Lars . Han är äldst och jag yngst, det är kul.

Vad saknar du hemifrån?

- Mina vänner. Och pengar. Man får matbidrag och sådär, men det går åt pengar. Jag menar, det är ju Stockholm och man går på stan nästan varje dag.

Det är svinkallt i uppehållsrummet. Johan har bara på sig en t-shirt och det dröjer inte lång stund innan en tjej i produktionen påpekar just detta.

- Det är ganska bra att bli uppassad, säger han glatt.

Kan inte vara kaxig

Johan är frustrerad på scen och glömmer bort texten vid flera tillfällen under de två första repetitionerna. Fraser som: "Jag går fånigt" och "jag kan inte vara kaxig" hörs innan han slår sig själv på kinderna. Tredje försöket går mycket bättre. Rösten skär skönt och scennärvaron får godkänt. Men Johan är inte nöjd. "Jag blir loj när det inte är något folk här" säger han och går av scen.

Vad känner du om du åker ut i kväll?

- Då har jag i alla fall en X-box. Näevars, jag kommer att vara otroligt nöjd. Jag trodde aldrig att jag skulle komma såhär långt.

- Nej, alla andra är så sjukt bra.

Till artikeln