För många var han helt klart Motalafestivalens huvudattraktion. Det gick inte att ta miste på.

Johan Palm. Mjölby-sonen som skapade Idol-hysteri. Denne till synes ostylade sångare har på något oförklarligt sätt lyckats skapa en närmast mytisk stämning runt sig själv. Det är inte svårt att tänka Beatles. Det är inte svårt att tänka Johnny Rotten. Men det är inte heller svårt att tänka garagerock. Beatles? Tjejhysterin kring Palm är total. Medan konsert brukar stavas öronproppar, så är det inte för musiken, utan för tjejernas illskrik som sålunda attiraljer behövs.

I scenspråk har Johan helt klart något Johnn Rotten-gängligt över sig. Men Palm framstår som fullständigt, fullständigt ofarlig och där slutar alla övriga liknelser. Soundmässigt har Palm landat i en stil som låter lite skitigt garageband. Tonerna är inte helt rena. Refrängerna inte särskilt catchiga. Och basgångarna håller i från låt till annan.

Stilikon

Till synes ligger storheten, för jag tänker inte påstå att de skrikande tjejerna längst fram har fel, i det falskbrytande som blir det vackra, i det fula som blir det söta och i det ostylade som blir sådär alldeles härligt kopierbart. För sällan har väl Motala sett fler trasiga strumpor, stukade hattar och handtextade pannband, och det är bara att förundras inför faktum: Johan Palm har blivit stilikon för sina fans.

Men medan en eloge går till hans ihärdighet trots strilande regn, hans avslappnande promenad bland fansen under Eldkvarns nummer och sist men inte minst till alla tjejer längst fram, så tycker jag inte riktigt att han fyller ut scenen ännu.