Saknar starka låtar

Det är en paraplyvy som möter Johan Palm när han intar scenen på Motalafestivalen, om man bortser från de genomblöta men överlyckliga flickorna längst fram vid kravallstaketet som skriker vid varje rörelse han gör. Jag har svårt att förstå hysterin. Men jag är inte tjej, inte 15 år.
Som artist är den spenslige killen från Mjölby oväntat proffsig, har ett mer avspänt sätt och mellansnack än många betydligt äldre kollegor. Han har ingen dålig röst och det unga bandet som backar upp honom gör också ett bra jobb. Men. Självklart skulle det komma ett sådant. Det är låtarna som är problemet. Johan Palm gör radiorock av amerikanskt snitt, men det lyfter alltför sällan. Skulle behövs några smarta covers, utöver materialet från hans debutalbum. Singelhiten ”Emma-lee” är snärtig poplåt med hög charmfaktor, men det saknas fler låtar av samma kaliber.
Och hur ruffig han än vill vara, så ser han ut som en snäll och ofarlig helyllekille. Och det är inget fel med det.

Mats Bengtsson