Jag har missat både lucka 8, 9 och 10. Det kompenserar jag med att så här redan den 11 december gå till lucka 15.

Förresten, jag måste avslöja en sak: förra luckan var ett skämt. Poängen var den att jag skrev att skämten jag presenterade var mycket fyndigare än det i luckan innan och så var ju inte fallet. De var alla helt ofyndiga och det var liksom det som skulle göra dem roliga. Dessutom är det ju helt fel att förklara det roliga i saker. Det gör jag även nu och att jag motsäger mig själv på det sättet är skitkul.

Nu skulle jag kunna påstå att skriva som jag gjorde i förra inlägget inte alls var i närheten av så roligt som att formulera sig på några andra sätt som jag direkt efteråt kom på och presentera dem. Således skulle jag ha fixat något slags trippelskämt, men jag vet inte själv hur det skulle gå till riktigt.

Det skulle inte ens vara njutbart att ta del av, utan det skulle mest framstå som att jag ville briljera. Lite samma sak som med sådan där teknikfokuserad skitmetal med ändlös gitarronani i udda skalor och omotiverade taktartsbyten.

Musik som kommer undan med en lite mer progressiv approach tycker jag finns ändå. Mew och Bob Hund är exempel på detta. De fixar det i och med att det verkligen låter bra och inte krystat. Annars är i mitt tycke det bästa när tonarts- och taktbytet går obemärkt förbi och verkligen bara låter som att de ska vara där. Det kan vara riktigt effektfullt. The Beatles ska ha många sådana låtar vet jag. Vilka de är har jag dock ingen koll på, för alla avikelser går ju förbi obemärkta. Helt crazy!

Dagens lucka innehåller glögg och pepparkakor. Fika sönder!