En mycket liten, men enormt hängiven publik dök upp till flickidolen Johan Palms konsert i går. Fotograf: K-G Z Fougstedt
En blond och spretig hårman, pinnsmala jeansben, flera varv kajal runt ögonen och en hes pojkröst med smärta i. Lägg där till ett helt band med välspelande söt-tuffa killar och du har ett vinnande koncept - åtminstone i vissa läger.

Det bevisade Johan Palms få men mycket hängivna fans i går. Några av dem samlades på ­Stora torget redan klockan sex på morgonen för att försäkra sig om en bra plats (konserten började klockan tre).
Det hade de inte behövt göra.
Inte mer än hundra personer trängdes framme vid scenkanten när förra årets Idol­fyra ­skulle visa vad han gick för. Och att inte fler dök upp förvånar mig inte med tanke på inträdesavgiften.
Jag är väldigt förundrad över arrangörens beslut att ta betalt för barnaktiviteterna där konserten ingick, men inte för festivalens dyraste bokning ­Alcazar.
Men hur var själva konserten då? Jo, som gullig flickidol fungerar Johan Palm utmärkt, men musikaliskt hittade jag ingen större behållning i hans låt­material.
Det var en ganska tråkig räcka rockbitar med blinkningar åt brittpop och med en viss anstrykning av punk. Och så ett par powerballader på det för att verkligen få hjärtana att smälta.
Låtarna kom uteslutande från debutalbumet "My Antidote" där sju låtskrivare (däribland Niklas Frisk) har medverkat. Kanske är det antalet kockar som har gjort soppan en aning för slätstruken.
Bortsett från det och de riktigt tama mellansnacken ("Jag ska dricka vatten nu, är det okej med er?") gjorde Johan och hans unga band riktigt bra i från sig. För vad gör det väl om inte alla toner träffar rätt om en snygg ålning eller rockpose får flickorna att skrika sig hesa?

Hanna Kangassalo

Södermanlands nyheter