Träffade Stefan Stenudd efter konserten och vi stod och pratade en hel del.
Det var jättekul att prata med honom. Härlig människa! Jag stod med min franska familj och jag fick höra Stefan prata franska vilket han gjorde perfekt! Kul, han har sina dolda talanger!

Detta är hans inlägg efter kvällen:

Jag såg första konserten på Johan Palms turné, i Malmö. Nu har jag sett den sista, på Gröna Lund i Stockholm. Utvecklingen är tydlig - och lovande. Men han är fortfarande bättre än han själv vågar tro. Nå, hellre det än motsatsen.

Premiären i Malmö skrev jag om här. Där var det en del orutinerade skavanker och ofärdigheter. Konserten på Gröna Lund var en helt annan sak.

Bandet är mycket mer tight, vilket är A och O i rock'n'roll. Det är också vad det mer och mer blir: ren rock, även de mest poppiga låtarna från skivan. Johan är säkrare och vågar leva ut mer, ta ut svängarna med större auktoritet och suga på föreställningens karameller.
Det börjar bli ett riktigt rockband.

De hade en del bus för sig. Johan gjorde entré i en gul kreation som bara en mor skulle kalla vacker. Efter första låten konstaterade han ungefär detsamma och tog den av sig. Det visade sig vara bökigare än det var tänkt, men hela grejen blev ändå en rolig kommentar till idolskapet och allt det där.



Vid ett annat tillfälle under konserten råkade Johan rycka loss mikrofonen från sladden, men kopplade kvickt ihop den igen - utan att missa mer än kanske en ton eller två. Proffsigt.

Det fick mig ändå att grunna på varför de har sladdar i stället för sladdlöst. Det har en poäng - vintage rock'n'roll, som när jag var ung. Då var varje konsert ett evinnerligt trasslande med sladdar, i synnerhet när sångare och gitarrister ville röra sig över scenen, vilket de inte kunde motstå.
Sammalunda med gossarna i Johan Palms band. De får hela tiden hålla uppsikt på sladdarna, och det håller dem vakna, ger en glimt av källarrock före TV-kändisskap och annat artificiellt utanverk. Rätt skönt.

De har inte haft så särdeles många spelningar på sin turné. Visserligen har utvecklingen gått fort, men det märks att de skulle få en förlösning om de haft sisådär 30 spelningar till. Gärna ett par per natt, som Beatles i Hamburg.

De flesta rockband har en sådan bakgrund med otaliga oavlönade spelningar på fritidsgårdar och lokala rockfester, där de själva fått släpa sin utrustning hit och dit. Ett sådant harvande är musikers gym och jogging, en uppvärmning som förbereder för framgångens exponering.

Johan Palm och hans band har inte riktigt samma kämpande bakgrund, även om man aldrig får tro att de kom ur ingenstans bara för att Johan blev känd genom TV. Såväl han som de andra har gjort några mil på det oglamorösa sättet i musikens värld.

Men de behöver kompensera de mil de gick miste om. Det gör man med ideliga livespelningar, men det är svårt när man redan är idoler. Då säger strategin att det ska hushållas med konserterna, så artisterna får ständigt kämpa mot ovanan.



Johan Palm och hans band har ändå klarat kampen ganska galant. Deras grepp om såväl konsert som publik var något helt annat än i Malmö för bara drygt två månader sedan. Och de visste hur deras låtar fungerade på publiken, så spelordningen kändes mycket mer befogad och förhöjande, som ett effektivt drama.
Bara en sådan sak som att extranummer var den lite banala Emma-Lee, som vore ett snöpligt slut på konserten, men sedan en innerlig final med Satellite, den starkaste och mest känslosamma låten på skivan. Och där lät de publiken sjunga låten till sitt slut, vilket blev ett vackert erkännande av det starka bandet mellan Johan Palms band och deras fans.

Det var också uppenbart i den långa, tålmodiga kön som efter konserten väntade på att få en kram och en autograf av Johan - samtidigt som såväl hans bror som de andra bandmedlemmarna med samma uthålliga förtjusning vänslades med fansen runtom.

Det har nog blivit så att signeringarna, fotograferingarna och kramarna efter konserterna är naturliga komplement till dem, ofrånkomliga i sin nödvändighet. De andas dröm och längtan, lika mycket som någon powerballad. Det är vackert.
Och Johan står kvar tills hela långa ringlande köns alla fans har fått sitt. Också vackert.

Trots all charm och skönhet i det ovanstående vore Johan Palm blott ännu en dagslända om detta vore allt. Men det finns mer att hoppas på. Det märktes under konserten att han fortfarande inte har modet att tänja ut effekterna så mycket som de förtjänar och han faktiskt förmår - fast han kanske inte tror det.

De stora artisterna vet att slösa på tid, rentav hejda den, när de har publiken i garotten. Johans band har börjat smaka på det - som i den utdragna frysta tystnaden när han sjungit "Stop!" i en låt - men om de vågar ännu mer på andra håll ska de märka att publiken går från förtjusning till extas.
De skulle klara det, bara de själva vågar tro - som i sagan.



Johan själv är kluven mellan ett ständigt vaket intellekt med tillhörande självdistans, och sin synnerligen intensiva förmåga till inlevelse. Han har därför en tendens att alltför tidigt retirera från inlevelse och patos, för att hans intellekt annars skulle förlöjliga honom. Men han bär den där våndan och svindeln som finns i varje stor artist, så han måste släppa taget och låta det ta över. Då sker mirakel.

Han är i färd med att skriva egna låtar. Måtte han då våga skriva dem från sitt eget inre, inte från någon föreställning om hur poplåtar borde vara och vad de borde handla om. Vågar han hämta dem ur sitt inre så kommer säkert hans fallenhet för inlevelse att ta över på konserterna och allt löser sig av sig självt.
Då blir han den där riktigt stora artisten jag och många andra hela tiden har anat i honom.

Andra tror att han just nu lever sina "fifteen minutes of fame", men släpper han loss så kommer den här perioden och hans nyliga medverkan i Idol att förblekna. Då blir han en artist som bara måste ha blivit idol, oavsett hur det gick till i början.
Något helt annat än det öde som drabbar de andra från TV-programmet.

Å andra sidan:
Samma kväll spelade Thåström på Malmöfestivalen. En kamrat skickade mig några MMS med glimtar från den makalösa konserten. Där är en artist som tagit betydligt fler och betydligt längre steg mot konstens existensberättigande och himmelska skärseld.
Fröjder, precis som olyckor, kommer aldrig ensamma - men det är frustrerande när de krockar.

Och ett litet PS: Skylten vid scen som annonserade Johan Palms konsert hade någon busat med. Några omkastade bokstäver. Jag tog förstås en bild på det också.