Idag har Johan Palm skrivit sitt mest eklektiska och mest filosofiska blogginlägg hittills. Det handlar om allt mellan himmel och jord - från borttappade brev och fansens presenter till ironiskt psykoanalytisk självanalys och inspirationsteori.  

"Tidigare har jag nämligen (utan att egentligen tänka så mycket) tänkt på inspiration lite som en åtgångsvara som långsamt förnyas, att om jag slösar för mycket av den på bloggskrivande så skulle jag inte ha lika mycket kvar till musikskapande. Riktigt kortsynt av mig."

Inlägget fick drygt 100 kommentarer på några timmar. De flesta handlar om bloggandet och kommunikation med fansen. Men en av kommentarerna - som skrevs av Stefan Stenudd - handlar om det som just nu kanske är det viktigaste för Johan: inspirationen.

Så skriver Stefan:

"Johan, jag tycker att du träffar mitt i prick vad gäller inspirationens väsen. Det är inte ett flöde av strikt begränsad mängd, men det tar tid att ladda om.

De flesta konstnärer arbetar sådär fyra timmar om dagen, och ägnar resten av dagarna åt att ladda om batterierna. Ingmar Bergman, för att ta ett exempel, satt varje morgon vid skrivbordet i fyra timmar, oavsett om han fick något gjort eller ej.

Själv har jag märkt att andra kreativa utlopp tenderar att tävla med det som är mitt huvudsakliga uttryck: författeriet. Jag bloggar tidvis på tok för mycket, vilket gör att jag inte dyker ner i nästa bokprojekt med den koncentration som det kräver. Jag tränar aikido, vilket verkar lugna den inre törst eller klåda som verkar vara inspirationens ursprungliga källa.
Och jag skulle aldrig våga installera ett dataspel på min maskin, för då skulle jag förmodligen ideligen hoppa över till det i stället för att plita på manus.

Därför, även om det kan förgrymma dina fans, dristar jag mig att rekommendera dig att först och främst lägga din tid på att skriva nya sånger. Dina fans är säkert lika nyfikna som jag på vad som då ska dyka upp."