maj 21, 2009 av ironiasblogg

Det här är en platta som behöver många genomlyssningar speciellt om man som jag vill hittta det unika för Johan Palm i den.  Jag  har förut skrivit om Johans musikaliska intelligens och kreativitet. Jag vill inte ha skönsång av Johan Palm. Jag vill ha raspig, sprucken, rockighet med intensitet och framför allt desperation och känsla...Jag vill ha punk och skrik....skönsången kan andra få ta hand om.....

Men skönsång är vad jag får  med en återhållsamhet som gör att jag hela tiden väntar på det där lilla extra.....när rösten spricker, när Johan i desperation skriker........men jag väntar och väntar.... Samtidigt som jag vet at Johan hela hösten fick kritik för att han inte kunde sjunga. Kanske det är så att han med den här plattan behöver visa att han kan sjunga för att hitta lyssnare bland dessa kritiker. På det här sättet så får Johan antagligen nya lyssnare. Jag har läst flera bloggar där man säger att man inte tyckte att han kunde sjunga förut men att Emma-Lee är bra....Så avvägningen mellan kommersiellt och själen i kreativiteten kanske är svår. Tycker Johan själv uttrycker det bra ""Det jag är mest nöjd med är att låtarna är så bra. Sen tycker jag väl att produktionen är lite tillrättalagd, det vore kul att göra något som är mer åt Pete Doherty-hållet i framtiden. - Men det är nog bra att kompromissa lite, för jag vill själv att första skivan ska vara hyfsad kommersiell."

Första gången jag hörde My Antidote så kände jag att det var en återhållsam Johan Palm utan den intentsitet och desperation han vant oss vid under hösten. Det kändes rätt platt och trallvänligt med en allt för stor flört med Suede och brittisk pop i vissa låtar och tolkningar. Jag vet att Johan influeras av brittpop men när det blir mer Suede än Johan Palm då är det inte vad jag söker. Eva Linde på Gyllene skor skriver att att hon saknar hans ironi och självdistans i låtarna och att det känns påklistrat seriöst.  Jag kan inte annat än att hålla med henne. Johan har inte tagit på sig en för stor kostym men han har tagit på sig fel kostym.  Han är 17 år med en stor talang. Han pratar i intervjuer om hans rötter i Brittpoppen men det betyder inte att det egentligen är det forum han tar sig bäst uttryck i.

Jag gillar ,trots det jag skriver ovan ,plattan och den har spelats om och om igen. Det är några låtar som sticker ut och där Johan mer kommer till sin rätt. Framför allt gäller det låten More to her than meets the eye som är en låt med tydliga influenser från The Clash. Jag är dock inte förvånad att just den låten är ett starkt kort för Johan. Jag har ju alltid hävdat att han ska sjunga punkrock och här får vi nån slags snäll variant av just detta. Johan får leka med rösten lite. Det får han också göra i You`re killing me och Danger Danger. You`re killing me har ett skönt sväng och Johan är inte alltför tillrättalagd. Danger Danger har ett dramatiskt inslag som passar Johan bra. Jag har hittat två röstningar om vilken låt man tycker bäst om , på forumet på Johan Palms hemsida och på Annkis blogg. På bägge omröstningarna är det i skrivande stund  inte allt för förvånande dessa tre låtar som ligger i topp.

Låten Antidote lämnar mig i studioversionen rätt oberörd men den akustiska versonen (vet ej om den bara finns på iTunesversionen) är strålande med Johan Palm- intensitet. Come on är en låt som Johan i intervjuer sagt att han är mest nöjd med och jag har verkligen lyssnat men den lämnar mig rätt oberörd. Det är en radio hit-dänga som säkert kommer att spelas....men det är väldigt lite Johan Palm i den. Satellite är  underbar och som ballad för johan Palm är den genialisk. Det kommer att vara många tjejer som kommer att gråta till den precis som Johan föruspått. All the time in the world är också en bra ballad om än väldigt "schlagertrallig". I slutet kommer det ett Johan Palm skrik vilket känns väldigt befriande i allt det schlagertralliga.

Recensenterna verkar ha svårt att recensera Johan Palms musik utan mycket handlar om Johan som fenomen De vill göra  honom till en hype som helt bygger på 14-åringars oförmåga att förstå musik. Så är ju inte fallet vilket jag själv är ett levande exempel på. Stefan Stenudd skriver om de recensioner Johan fått. Han skriver att Johan är arrogant recenserad. De recensioner som jag läst (förutom Eva Lindes) raljerar en del med Johan som fenomen. Jag väntar med spänning på den recension Stefan Stenudd lovat. Den kommer nog bli mer nyanserad.

Jag kan fundera  på hur det ska vara att vara 17 år och ha såna förväntningar på sig som Johan har. Han är rätt så oslipad i all sin valpiga tonårsattityd. I de intevjuer jag sett honom i så är han alltid väldigt trevlig och jag kan tycka att han är en bra förebild för andra ungdomar. Jag skulle bli väldigt fövånad om jag under sommaren får läsa i tidningarna att Johan Palm vandaliserat hotellrum, liksom.

Över lag tycker jag att det är en bra skiva och jag kommer att lyssna mycket på den.

.......Men ibland  när jag saknar den icke tillrättalagda och polerade Johan Palm så kommer jag  lyssna på hans tolkning av You do`nt know what love is.......

Då vet jag att jag kommer att köpa hans nästa skiva också......

IRONIA